Annorlunda
liv utan syn

Livet är inte alltid så enkelt för den som nästan helt saknar syn. Småsaker som att gå över gatan, hitta rätt i butiken och allt di se vad ens barn håller på med blir genast mycket svårare.
Annemari saknar helt och hållet syn på ena ögat och kan bara se ett par meter framför sig på andra ögat.
Hon vet att hon en dag kommer att bli helt blind. Trots det kämpar hon hårt för att leva sitt liv precis som alla andra.
–Jag har aldrig tyckt syn dom mig själv och har aldrig velat att någon annan ska tycka synd om mig heller, säger hon.
Viljan att vara som alla andra tär dock på henne och dränerar energi. Att ha det rent hemma och att barnen ska ha hela och rena kläder har blivit väldigt viktigt. Hon vill inte att det ska märkas på hennes barn att hon inte kan se, helt enkelt.

Annmari säger dock att det börjar bli jobbigt att hänga med. Hennes syn har försämrats de senaste åren och hon har gått från att vara synskadad till att vara gravt synskadad.
–Det har tagit många år för mig att få upp mitt självförtroende och min självkänsla. När jag blev utskälld vid ankdammarna när min dotter matade ankorna så tog det väldigt hårt. Annmarie berättar att hon kände skam samtidigt som hon anser att hon inte har något att skämmas över.

På grund av hennes synskada har maken och de tre barnen lärt sig att ta större ansvar tidigt. Äldsta dottern Felicia, 10 år, hjälper till exempel till när de ska korsa vägen.
Men de två yngre barnen, Cajsa 5 år och Anders 2 år, har svårare att förstå att mamma inte kan göra allt som exempelvis pappa kan.
–Jag försöker förklara att jag inte kan sparka boll och fånga saker som de kastar. jag är nog ganska hård för att få dem att förstå.

Moderns synskada har även inneburit att barnen i bland busar med henne och kanske hittar på hyss. Men Annmari önskar att fler kunde säga till när barn gör fel då hon inte själv ser det.
– När min dotter står och äter ur godishyllan i mataffären så önskar jag att någon kunde säga till henne. Det händer ju även föräldrar som ser och om man säger till på ett bra sätt så tycker jag att det är positivt.
Annmarie har inte så lätt för att ta emot hjälp i övrigt. Hon tycker att det är jobbigt att gå med blindkäpp och hon har inte ens ansökt om färdtjänst trots att hon skulle kunna behöva det.
–Jag börjar bli bättre på att ta emot stöd.