Vi har tre barn. Två hemmagjorda, som vi kallar det, och minstingen adopterad från Etiopien. Att det i den stolta, och relativt sett genusmedvetna, svenska barnlitteraturen inte vimlar av färgade huvudpersoner är ett högst levande faktum i vår familjs vardag. Eva Susso är en av få svenska författare jag på rak arm kan komma på som skapat en sådan för de mindre barnen.

Susso har i intervjuer mycket riktigt påpekat att barn med annan hudfärg än vit är en bristvara, framförallt i bilderböckerna. Visst finns de men då oftast som tysta bifigurer vars främsta funktion är att visa att vi lever i ett multikulturellt samhälle, menar hon. Eller så handlar det om barnböcker som problematiserar hur det är att vara adopterad. Som författaren Anna Munyua konstaterade och därför skapade sin karaktär Melvin för ett par år sedan. En unge som lever i en liten svenssonidyll och där den mörka huden inte är utpekad som något särskilt.

Sverige har ju både historiskt och inte allt för länge sedan varit ett kulturellt ganska så homogent land. Även om Munyua, som själv har en pappa från Kenya och är uppvuxen i Boden, har en poäng i att inte skriva barnen på näsan så borde i alla fall vuxenvärlden vara mer intresserad av hudfärg i barnböckerna. Om dagens mångkulturella samhälle liksom av sig själv, utan en medveten debatt, kommer börja speglas i barnlitteraturen så blir det nog efter en långsam förändringsprocess.

En akademisk studie i det mångkulturellt mer erfarna USA är talande. Studien undersökte fem års utgivning av småbarnsböcker med tjockare papper, så kallade board books, och förutom att det förstås skulle finnas människor i böckerna var kriteriet också att de blivit recenserade. I närmare sextio procent av de 218 undersökta var det bara vita människor. Detta i jämförelse med att fem och en halv procent av böckerna endast innehöll färgade. Av de femtio böcker som hade en blandad representation, men inte var tvåspråkiga, så var det endast tre där inte vita var fler än de färgade.

Hur man än räknar så överensstämmer detta inte med en demografi där ickevita utgör en tredjedel i dag och är i majoritet om trettio år.
Även om möjlighet till identifikation är betydelsefullt så är hudfärg förstås inte det enda viktiga i livet eller i våra val av böcker. Eva Susso är också förälder till en barnaskara i blandad kulör och hennes karaktär Rita har både svenska och afrikanska rötter. Men Rita längtar ständigt till farmor i Gambia. Den tråden gör att jag trots allt inte känner det särskilt angeläget att läsa dom böckerna för just vår adopterade minsting.