Vilket inte säger litet! Det som gör föreställningen, som är lika mycket en show som en revy, så originell är många ingredienser. Det stora antalet medverkande, till exempel, och den stora scenen. För att nu inte tala om de häftiga dansnumren och den generösa färgprakten i kläder och dekor. Ibland kan man faktiskt, om man tar i lite grand och är på det rätta humöret, känna sig förflyttad till Paris eller Berlin. Men man är förstås "bara" i Eslövs fantastiska Medborgarhus, och det är inte illa så.

Ibland överträffar det visuella intrycket dialogen, det måste konstateras. Somligt känns faktiskt aningen plumpt. Men så ska det kanske vara i en nyårsrevy. För att man ska  glädjas åt allt som är bra och roligt, måste man ju även ha ett och annat "dåligt" nummer. Det konstaterar Lena Leander Berggren i andra akten och bjuder följaktligen på ett sådant. Gravallvarligt redogör hon på ett blädderblock för hur trist en  föreställning faktiskt kan bli. Mycket fyndigt och festligt! Festliga är också Johan  Samuelsson och Gert Thell som tämligen intelligensbefriade hemvärnsgubbar.

Annat på topplistan är Samuelssons sanslösa redogörelse för Vägverkets nya trafikmärken och Dan Kandells bidrag till årets revy, "Skitsnack", där missförstånden står som spön i backen. Therése Anderssons porträttlika hyllning till Eslövs hedersmedborgare Gunhild Carling är också något som sent ska glömmas. Här får vi möta den populära multiinstrumentalisten från Stockamöllan spelandes trumpet med näsan och tuba med, ja vårt sinne för smak och finess hindrar oss från att tala om med vad. Fruktansvärt roligt!

Givetvis förekommer en del välriktade sparkar mot etablissemanget, både det lokala och det som återfinns utanför kommunens gränser. Håkan Juholt får, som i alla andra nyårsrevyer, en och annan känga, liksom givetvis äldrevården och det smått parodiska gullandet med mobiltelefoner. Och så avslutas det hela, precis som under nästan alla tidigare år, med en fullständigt lysande och minst sagt häftig uppvisning av de tre dansarna plus hela återstoden av ensemblen i ett långt rykande potpurri av öron- och
ögonfägnande, välkända slagdängor. Denna gång signerade Mott the Hoople, T Rex, Slade, Sweet, Alice Cooper och David Bowie. En final som bara den är värd entrébiljetten!