Om två år och nio månader går Sverige till val. Om ingen, i dag oförutsedd, regeringskris kommer emellan har de borgerliga då regerat oavbrutet i åtta år. Allt färre väljare kommer att bära med sig minnena av den socialdemokratiska epoken in i vallokalen. Den hänför sig i huvudsak till ett historiskt samhällsbygge under det förra seklet.
Socialdemokratiska värderingar är fortfarande djupt impregnerade i både människors attityder som i samhällsinstitutionerna. Även om politiken syftar till det så går det till exempel ännu inte att öppet plädera för ökade inkomstskillnader eller tveklöst hävda att större ojämlikhet är det pris några måste betala för att samhället ska fungera bättre.
Caremaskandalen i höstas demonstrerade också, närmast övertydligt, den djupt rotade misstron mot cyniskt marknadstänkande och privat, vinststyrd drift av skattefinansierade tjänster som omfattas av mångdubbelt fler än de cirka 25 procent som för dagen deklarerar sig som socialdemokrater.

Problemet för socialdemokraterna är att allt fler inte längre uppfattar partiet som den naturliga bäraren av de värderingar, som bland annat utlöste ursinnet mot vårdskandalerna. Eller den rena förfäran över tillståndet i vissa friskolekoncerner som samtidigt blev reaktionen efter avslöjanden om undermålig undervisning och kapitalflykt till skatteparadis.

Skälet är att historien har raderat ut bärande delar av den socialdemokratiska visionen och reformpolitiken ur det allmänna medvetandet. Partiet bedöms utifrån nuet. Förtroende eller brist på förtroende handlar om hur partiet agerar här och nu och vad det säger om framtiden. Mellan då och nu ligger också en längre period av ideologisk omprövning, som i kombination med hårdhänt (och på sin tid ekonomiskt framgångsrik) krishantering på 1990-talet satte bilden av parti, som idémässigt inte skiljde sig nämnvärt från andra marknadsbejakande partier på andra sidan blockgränsen.
Så, när marknadsexperimenten i välfärden kraschar, eurokrisen pressar på och de ekonomiska klyftorna tillåts växa sig oöverstigligt vida så har Socialdemokraterna varken några svar på varför det gick som det gick eller kan peka på trovärdiga lösningar.
Utbryter samtidigt ett utdraget och bitvis obegripligt inbördeskrig i partiets toppskikt så framstår partiet som ett tills vidare obrukbart alternativ för alltför många väljare och sympatisörer.

Det finns ingen anledning att hymla med partiledarens centrala roll i arbetet för att göra det som måste göras inom socialdemokratin de närmaste två åren och nio månaderna. Men politikens innehåll är helt avgörande.

Vänsterpartiets val av Jonas Sjöstedt är välkommet framför allt för att det ger en ny möjlighet att rätta till politiska perspektiv som kommit bort, åter ställa de rätta frågorna och därigenom utmana socialdemokratin att ta fram en egen politik som håller. Vänsterpartiet kan aldrig ersätta Socialdemokraterna som brett reformparti. Men det kan i bästa fall tvinga fram en del socialdemokratiska svar på de mest akuta samhällsproblemen.