Att tröttsam högerretorik kommer som någon sorts knäreflex från Lars J Eriksson hör till vanligheterna, men måndagens ledare, där han liknar Vänsterpartiet vid en religiös sekt, var ovanligt skrattretande.
Numera är det ju borgerligheten, inte vänstern, som förefaller religiöst förblindad av sin egen ideologi. Regeringen tillber och lovsjunger Marknaden i alla lägen och har ett och samma svar på alla frågor, nämligen att Marknaden ska frälsa oss. Det kallar jag religiöst.
Sedan må det vara hänt att Lars J Eriksson drar fram kommunistspöket och räknar upp misslyckade diktaturer, trots att Vänsterpartiet varken förespråkar diktatur eller ens kommunism. Ingen blir väl längre skrämd av den sortens skräckpropaganda.
Riktigt lustigt blir det när han påstår att Vänsterpartiet skruvat politiken i en "alltmer extrem riktning" och ger exempel: Bemanningsföretag ska förbjudas. Oj, så extremt! Så hade vi det i Sverige från 1935 till 1992, och det var ju rena kommunistdiktaturen, eller hur? Stoppa privata vinstintressen inom skolan. Skulle det vara extremt? Även här handlar det om en återgång till hur det var före 1992.
Mig veterligen är Sverige faktiskt det enda land i världen som tillåter skattefinansierade vinstdrivna skolor. Hur kan en återgång till mer normala förhållanden ses som extremt?
Och varför skulle kortare arbetsvecka vara en orimlig målsättning som man måste vara religiös för att tro på? Sedan mitten av 1800-talet har arbetstiden förkortats i omgångar; 1919 infördes 48 timmars arbetsvecka och 1970 fick vi lagen om 40 timmars arbetsvecka. Men sedan 1978, då semestern förlängdes till fem veckor, har ingenting hänt, trots att effektiviteten i arbetslivet ökat enormt. Visst finns det utrymme för mer fritid.
Jag tycker att Vänsterpartiets politik snarast liknar gammal hederlig socialdemokrati, sådan den såg ut innan sossarna blev småborgerliga.
David Ottvall

Svar direkt:

I vilka rymder David Ottvall vistas är minst sagt obegripligt när han hävdar att regeringen i alla lägen lovsjunger marknaden. Han tycks helt ha missat att Alliansen regelbundet ifrågasätts för att vara alltför sossig i sin framtoning, i synnerhet Moderaterna med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen brukar regelbundet få utstå sådan kritik.
Men visst finns det nyliberala marknadsanhängare som hemfallit åt samma religiösa dogmtänknade som vänsterpartister i sitt romantiserande av marxistiska lösningar. Även dessa nyliberaler har ofta fått utså kritik på ledarplats.
I höstas gav sig två av Vänsterpartiets mest framträdande förnyare in i debatten – Stig Henriksson, kommunalrådet i Fagersta, där V har egen majoritet, och Staffan Norberg, Södertälje -med kritiska synpunkter.
Enligt Henriksson behöver V skaffa sig en ekonomisk politik som inte bara är, utan också uppfattas som, trovärdig och sammanhängande, en politik för arbete som inte bara tolkas som handlande om den offentliga sektorn, en skolpolitik som upplevs vara mer än läx-, betygs- och kravfrihet och inse att en EU-politik som förutsätter att bäst före-datumet för utträde nu gått ut. Staffan Norberg var inte mindre kritisk när han radade upp en rad "heliga kor" som Vänsterpartiet behövde "slakta". Så kritiken av det konservativa bakåtsträvandet och marxistiska testuggandet inom V finns också i de egna leden. Och facit är att den modernisering av V:s politik som Henriksson och Norberg efterlyste nästan helt uteblev vid kongressen.
Även om Jonas Sjöstedt valdes till partiledare så vred V:s kongress den politiska kursen i vänsterpopulistisk riktning, i ett konservativt tillbakablickande på hur det var förr när privata arbetsförmedlingar var förbjudna, det bara fanns två TV-kanaler, elever hade en enda skola att välja på, sjuksköterskor en enda arbetsgivare att gå till och Sverige isolerade sig från Europa. Tack och lov är det i dag en skräckvision för de allra flesta människor. Men visst är det lockande att slippa en fjärdedel av arbetstiden och ändå få full lön, men om man tror på det kan man lika gärna tro på jultomten.
Lars J Eriksson