Jag vet inte varför han sköts men jag vet att han inte är den siste - inte den siste 15-åringen heller för den delen. I onsdags begravdes Ardiwan och jag var där med en kamera för att låta er alla se hur det såg ut på platsen. Vi var många där från media, flera hade liksom jag i uppdrag att filma, men mitt i all sorg som omgärdade kortegen, mitt i all förtvivlan som människorna kände fanns det några som gick över gränsen.

Jag är stolt över att vara journalist. Därför vill jag veta hur ni tänkte när ni kastade er fram och fotade och filmade en förtvivlad mor som slänger sig mot sin sons gravbil.
Jag vill veta hur ni känner er när ni tränger er fram för att få den bästa bilden av en far som måste bäras bort från sin sons jordfästning. Mest av allt vill jag veta hur du i mörk jacka och mössa resonerade när du klättrade upp på lastbilen som kom med jord för att täcka graven, bara för att få en så bra bild på en familj som står på branten av en ruin, och en grav, som möjligt.

Jag mådde mycket dåligt den här onsdagen mellan klockan 10 och 12. Jag mådde dåligt när jag hörde Ardiwans mor, fastrar och mostrar skrika ut sin samlade ångest när kistan sänktes i marken.
Jag mådde dåligt när männens hårda fasad sprack och allt som fanns bakom den var rädsla, tomhet och tysta tårar. Jag mådde dåligt när ungdomarna på plats gråtande höll om varandra, och viskade till varandra att det här är helt sjukt.

Men mest illa mådde jag när jag såg er, kära kollegor, dra nytta av situationen. När jag såg er lämna all medmänsklighet bakom er i jakten på en bra bild. När jag såg er stå och skratta och snacka skit som om ingenting hade hänt, fem minuter efter begravningen. Hur gör ni när ni stänger av på det här sättet? Jag hoppas att jag aldrig blir som ni.

I dag var dagen då jag såg det bästa hos människor, och det sämsta hos journalister.