Minnet och jaget – sannolikt litteraturens två mest tröskade fåror. Att det är så är möjligtvis inte märkligt eftersom så mycket av hur det är att vara människa kretsar kring detta.
Det innebär i sin tur att något särskilt krävs när litteraturen tar sig an dessa stora ämnen, något som i tanke eller form går bortom det invanda.

Den nya taxidermin är en bok med två berättelser, långa noveller, av spanskspråkiga Mercedes Cebrián. Den ena handlar om jaget, den andra om minnet. Berättelserna handlar mycket explicit om dessa ämnen, nästan som om författaren satt sig ner och tänkt att "nu ska jag utforska minnet" och "nu ska jag utforska jaget" och, förstås, "dessas funktion eller plats i en komplex samtid".
Idémässigt är det två ganska intressanta berättelser. Den första, "Så odödlig jag har varit", är berättelsen om en person som rekonstruerar händelser och rum ur sitt förflutna – hennes första pojkväns pojkrum och en fest myllrande av gamla vänner. Rekonstruktionen är dock inte bara mental, som i litteraturen så ofta är fallet, utan huvudpersonen återskapar alltihop fysiskt, hyr en källarlokal och inreder med sina minnen av prylar och dofter. Hon återskapar sin gamla frisyr och beställer ett tidsriktigt kyl-skåp och likheten mellan minne och kuriosakabinett uppenbaras för läs-aren. Som en kommentar till minneslitteraturens allmänna apati (tänk den passiva Marcels drömska spaningar efter flydd tid) är berättelsen välfunnen och intressant.

"Dåliga-nyheter-rösten" handlar om operasångerskan Belinda som slutar sjunga och börjar driva delikatessbutik för att hon inte riktigt kan hantera sin egen röst. För att kontrollera sin röst och därmed sitt liv skaffar hon dockor och låter dessa interagera med världen och människorna i hennes ställe, var och en på sitt eget sätt och med sina egna nycker. Även om idén att jaget är splittrat är gammal och lite sliten så är Cebriáns påfund inte helt dumt. Varje dag engagerar vi oss i olika sociala och språkliga spel för att vi tvingas interagera med olika människor. Belinda är inte riktigt kapabel att göra det här, hon låser sig när intryckens myller övergår i kaos. Dockorna blir filter, reglage, som låter henne ta kontroll över sitt liv.

Problemet hos Cebríans berättelser ligger i gestaltningen. Huvudkaraktärerna är tecknade med en medveten distans som ekar av Georges Perecs sakliga och analytiska prosa.
Greppet är dessvärre genomgående misslyckat – distansen och sakligheten tycks påklistrad och som stilist haltar Cebrián (eller översättaren). Berättandet saknar flyt, vilket är synd på så goda koncept.