När det gäller musiken och stadsplaneringen, som vid en hastig anblick kan verka som två ganska olika saker, är hon dessutom övertygad om att det är direkt dumt att välja.
– Kultur och fysisk planering går hand i hand, slår hon fast.

På Institutet för hållbar stadsutveckling (ISU) i Malmö, där Clara Norell är nytillträdd tillförordnad verksamhetsledare, har man utöver de tre dimensioner som normalt anses utgöra basen för hållbar stadsutveckling (det ekologiska, det sociala och det ekonomiska) även lagt till även en fjärde dimension, nämligen just kultur.
– Det är ju en självklarhet, egentligen. Det är ju kulturen, människorna, som befolkar husen som byggs, och går på vägarna som anläggs, påpekar Clara Norell.
Hennes egen väg fram till den position hon har i dag har varit lång, slingrig och kantad av äventyr. En del hemska och sorgliga, andra spännande och underbara.
Hon växte upp i en klassisk hippiemiljö på sjuttiotalet ("Jag minns fester när vi barn fick kasta prick på Pinochetfigurer, och när vi träffade fick vi en klubba"), där hon grundlade vad hon kallar sin "rädda-världen-kraft".
- Jag har alltid drivits av en vilja att rädda världen, och jag har alltid känt att det är möjligt. Jag har alltid känt att det måste finnas en mening i det jag gör. I alla möten med människor kan man välja hur man ska bete sig, och i alla möten spelar det roll.

Det där med att förena till synes vitt skilda intressen saker ägnade hon sig åt redan under gymnasietiden, då hon pluggade på dagtid, med målsättningen att så småningom bli arkitekt, och spelade musikal i Studioteatern på kvällstid. I kombination med en rad personliga motgångar ("Min pappa dog, och flera av mina bekanta, och så drabbades jag av en svår sjukdom") blev emellertid situationen henne övermäktig.
– Jag mådde kasst. Jag hoppade av och flyttade till Stockholm.
Året på en naturskönt belägen folkhögskola ute i skärgården blev den paus hon behövde för att återfå krafterna. Hon läste in gymnasiets naturvetenskapliga program på komvux, samtidigt som försörjde sig på klubb- och krogjobb. Under sammanlagt sju år varvade hon diverse mer eller mindre tillfälliga arbeten med resor över hela världen. "Jag var ung, hade roligt och lärde mig ovärderligt mycket", som hon sammanfattar det hela.

Men det som hände på Hawaii år 2000 var allt annat än roligt. Under en surftur råkade hon ut för en olycka som var nära att kosta henne livet. En gigantisk våg välte omkull både henne och surfingbrädan, vars kölfena skar upp hela hennes ben.
– Jag kände inte smärtan, men jag hörde röster inne i huvudet som sa åt mig vad jag skulle göra. Jag tränade jättemycket bikramyoga på Hawaii, och det var all yogaträning av psyket och andningen som gjorde att jag överlevde.
Efter fyra månader i rullstol och på kryckor tog hon sina första, stapplande steg. Nu var hon hemma i Malmö igen, och det nya, stillasittande livet fick henne att tänka i nygamla banor. Tonårens arkitektdrömmar blossade upp på nytt, och hon började läsa vid Malmö högskolas ingenjörsutbildning med inriktning mot bebyggelse och design.

Sin reslust hade hon dock inte förlorat. Så fort hon bara kunde såg hon till att bli utbytesstudent, och våren 2003 klev hon av planet i vad som sedan dess varit hennes andra hemland – Sydafrika.
Mötet med Sydafrika blev tumultartat. Å ena sidan:
– Jag mötte kärleken, vilket förstås var helt fantastiskt, och fick många jättenära vänner.
Men å andra sidan:
– Människor som inte har mat eller vatten eller toalett. Som bor tio personer i ett rum. Medan ett fåtal sjukt välbärgade i samma land har det helt otroligt lyxigt. Turister på golfresor. Alltså, man kräks. Mötet med allt det där var oerhört tufft för mig. Att ta in den sanningen. Att det var på riktigt. Det var en smäll på käften.

Kärleken som Clara Norell mötte, och som sedermera blev far till hennes i dag sexårige son, Izak-Zion, är bosatt i ett av Kapstadens så kallade townships, kåkstäder med lägsta tänkbara standard. Clara Norell bor numera i Malmö, och Izak-Zion går i skolan här, men de tillbringar fortfarande mycket tid nere i Gugulethu, som deras township heter. Och, betonar Clara Norell, hon känner hon sig betydligt tryggare där än i Malmö. Hennes uppräkning av våld och annan brottslighet som drabbat både henne och hennes bekanta i Malmö är lång och obehaglig.
– Men i Gugulethu går jag ensam på gatorna, och jag upplever det aldrig som otryggt. Folk hälsar på varandra där, och engagerar sig i varandra. Man lever efter principen "it takes a village to raise a child".

Under åren efter hemkomsten från Sydafrika låg Clara Norells främsta fokus på musiken. Hon har jobbat med klubbar och öppna scener, dj:at och driver fortfarande det egna skivbolaget Illegyal Records.
Passionen för musik har emellertid på senare år i allt högre grad fått samsas med passionen för hållbar stadutveckling. Hon har bland annat medverkat vid utformningen av butiksgatan Mitt Möllan på Möllevången, och arbetar alltså numera på ISU. Hennes just inledda förordnande som verksamhetsledare är ett halvår långt, och hon ser fram emot det.
– Ja, det känns mycket spännande och utmanande. Fast jag är egentligen ingen chefstyp, så mer än sex månader blir det nog inte. Min styrka kommer bäst till sin rätt ute på fältet. I skapandet av arrangemang och möten mellan människor.