Lärarren har ett frihetligt kulturyrke

DEBATT: Vad ska en professionell yrkeskår, lärarna, göra när det som de förväntas lära sina elever – kritiskt tänkande, respekt för andras åsikter, lyhördhet för hållbarheten i framförda argument, inte gäller för dem själva? Strejka, skriva insändare? Gå upp på barrikaderna och göra som i Frankrike – bilda pedagogiska motståndsgrupper? Be eleverna glömma allt som pågått i skolvardagen och berätta för dem om hur illa det är med verkligheten utanför klassrummet?

Bakgrunden är de oroväckande signaler som hörs i några av landets kommuner, till exempel Lunds kommun. Krav på inlåsning, kontorstid och skuggscheman för gymnasielärarna framförs utan att rimliga och godtagbara argument presenteras. Återigen stämpelklockan, fabrikstänkandet, ofriheten utan möjligheter att kreativt handskas med sitt ansvar?

Om kraven bottnar i ett allmänt lärarförakt, brist på respekt för läraryrkets svårigheter, effektivitetshysteri eller något annat ekonomistiskt tänkande må vara egalt. Lärare vet att det skulle vara förödande om friheten som är en förutsättning för yrkets tillämpbarhet försvinner. Kraven presenteras i ett slags tomrum, utanför all logik värd namnet. Som om det inte finns ett utvecklingspsykologiskt tänkande värt namnet, som om det inte hänt någonting i forskningen om kreativitet, personlighetsutveckling och om hur man får sina medarbetare att prestera optimalt.

Ja, som om läraryrket är som vilket annat yrke som helst.

Läraryrket är inte som vilket yrke som helst. Maciej Zaremba, vars DN-reportage om skolan väckt uppmärksamhet, är en av många debattörer som insett detta. När han påtalar att yrket intar en unik position bland professioner för att det är "både konstnärligt och maktutövande" på samma gång slår han hammaren rätt på spiken. Lärare har ett frihetligt kulturyrke. Att undervisa är en konst. Lärare vet att det är ett privilegium att få vara med unga människor, men lärare vet också att det är krävande och att de därför fritt behöver styra sina förberedelser och sitt efterarbete.

Ska exempelvis "Hamlet" levandegöras för eleverna förutsätter detta förberedelser som på sätt och vis kan jämföras med det arbete som skådespelare utför. Vilken teaterchef skulle komma på tanken att hans eller hennes skådespelare måste låsas in fem eller sex timmar innan "Hamlet" spelas? Vilken teaterchef skulle bli tagen på allvar om han eller hon krävde av sina skådespelare att de måste förbli på teatern tre eller fyra timmar efter föreställningen?

Zaremba är inte alltid överrens med andra skoldebattörer. Till exempel inte med Sven Eric Liedman, var "Hets" (2011) och "Ett oändligt äventyr" (2001) närmar sig skolan från delvis annorlunda utgångspunkter. Inte heller med Hans Möller, vars "På väg att bli människa" (2009) är nödvändig för alla med intresse för den frihetliga tradition som funnits inom skolan. Om utvecklingsmöjligheter, undervisningsmetoder och kunskapssyn må som sagt dessa herrar vara oense. Men glädjande nog är de rörande överens om att läraryrket är ett frihetligt yrke som inte får byråkratiseras och snärjas av kontorstider och stämpelklockor.

Det är Zaremba som fäst uppmärksamheten på följande ord av Sven Delblanc, som ju inte bara var en skicklig författare utan också en klok människa:



"Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för

barbari. En skolklass består inte av en grupp schimpanser, som

skall lära sig en cirkuskonst. En skolklass består av unga människor

med skiftande intressen, önskningar och behov. Sådana kan bara

en "överkvalificerad" lärare tillgodose."



Om landets viktiga lärare hävdar att de arbetar och presterar bäst under frihet, borde skolförvaltningar, rektorer, skolpolitiker etcetera lyssna och vara lyhörda. Lärare förväntar sig rimliga motargument. Vad tjänar skolan på att låsa in de lärare som bär det huvudsakliga ansvaret för undervisningen?

Andra än Zaremba, Delblanc, Liedman och Möller har förstått vad redan Aristoteles förstod på sin tid. I början på Metafysiken står några ord som återkommer och varieras i vår tids pedagogiska litteratur: "I allmänhet är tecknet på kunskap eller okunnighet förmågan att undervisa?". Uttryckt med andra ord: när kunskapen är mogen hos pedagogen är den också redo att nå eleven. Kunskapsstoffet som ska läras ut till mer eller mindre förväntansfulla och inspirerade elever måste ha förlösts först inom läraren. Detta är varken några revolutionerande eller särskilt märkliga tankar.

Det märkliga är att det inte respekteras. Uppenbarligen finns det nu beslutsfattare och makthavare som mot bättre vetande menar att detta utvecklingsarbete inte ska få mogna i frihet. Kunskap får inte ta tid, kunskap är underordnad den byråkratisering och förändringshysteri som gör skolvardagen orolig, och – om friheten för lärarna tas bort – allt mer historielös och utan förankring i forskning och tänkande om skolan.

Landets lärare vet att redan idag slukar förvaltning, administration och byråkrati mer pengar än vad själva undervisningen gör. Till detta ska då uppenbarligen läggas att friheten för lärarna måste kringsnärjas, den kreativa friheten med eget ansvar bortrationaliseras, förpassas till tomrummet långt bortom logik och sunt förnuft.

Lärare runt om i landet förväntar sig rimliga svar på de tunga argument för frihet under ansvar som de framfört. Kommer dessa argument, eller ska lärarna tvingas inse att Hamlets sista ord - vad övrigt är, är tystnad (formulerade när det är viktigt att skådespelarna är kvar på teatern) - gäller också som ett tragiskt slut för deras kamp för frihetliga villkor för ett av samhällets viktigaste yrken?
Michael Economou, gymnasielärare och författare