Nedanför de två fönstren med fördragna gardiner hänger en skylt i jätteformat: "Die Lehre von Karl Marx ist allmächtig, weil sie wahr ist." Jag översätter för henne: "Karl Marx lära är allsmäktig, eftersom den är sann."

Hon stirrar klentroget på mig. "Fanns det verkligen sådana skyltar?" Jag nickar. De fanns. På husväggar och längs vägarna. Slagord om Marx, Lenin och den goda grannen i öst.

Som ung hade jag alltså förmånen att besöka DDR. Förmånen? Absolut, resorna till DDR hör till de erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan. Jag minns hur det var att memorera adresser så att den nitiska tullpersonalen inte skulle få fatt i dem. Och hur samma tullpersonal tog hand om kassettbanden, så att det västerländska innehållet inte skulle spridas i det kommunistiska paradiset. Hur det var att inte våga träffa vänner öppet för att man kände sig iakttagen. Att tvingas bo på hotell där man garanterat blev avlyssnad. Att viska i stället för att prata högt. Att möta människor som inte hade friheten att själva bestämma över sina liv.

Jag lärde känna en del östtyskar. Däremot träffade jag aldrig Erich Honecker. Och om jag hade gjort det, hade jag kanske varit för feg för att säga vad jag tyckte. Man måste dock vara tämligen förblindad och ytterligt naiv för att inte se att hans Östtyskland byggde på ett genomruttet system.

Två som kunde ha sagt DDR:s politiske ledare ett sanningens ord var Lars Ohly och Ole Sohn, båda aktiva kommunister sedan unga år. Sohn blev ordförande för Danmarks Kommunistiske Parti år 1987, och när DDR firade sitt 40-årsjubileum hösten 1989 var han på plats tillsammans med VPK:s ledare Lars Werner. Och Lars Ohly satt i den partistyrelse som per brev sände sina lyckönskningar till Honecker.

Åren har gått, och både Sohn och Ohly har för sin politiska överlevnads skull tvingats ta avstånd från både DDR och öststatskommunismen. Det satt dock långt inne. Och för Sohn är det hela inte över än. Medan Ohly lämnat posten som partiledare har Sohn nått maktens boningar, och historien börjar hinna ifatt honom. Som nyutnämnd dansk näringsminister har han fått svara på allt fler besvärande frågor om sin syn på DDR (stämmer det att han efter murens fall lovade Honecker att motarbeta en förening mellan Öst- och Västtyskland?) och om relationen till Sovjetunionen (hur mycket pengar fick hans parti från Moskva?).

Att vara ung och idealistisk, att drömma om gemensamt ägande och en bättre värld, det är en sak. Men hur någon kunde se DDR som ett föregångsland även efter att ha varit där, det är obegripligt.
Kanske var de aldrig där på riktigt, Sohn, Werner och de andra östtatskramarna. Kanske slapp de gränskontrollerna, rädslan, gråheten. Fick gräddfil in och ut, bjöds på hyllningsparader och flaggviftande. Och en slant till partiet. Det kan vara förklaringen. Eller svalde de skyltarnas budskap med hull och hår?