Ibland tar fredsprocessen ett par steg framåt men lika ofta tar samma process ett antal steg tillbaka. När det verkar som om en lösning finns i sikte är det alltid något som sätter stopp. Galenpannor finns det nämligen gott om på båda sidorna i konflikten.

Ofrånkomligen är det dock så att lösningen eller i alla fall det som närmast kan vara en lösning är att palestinierna får en egen stat, precis som israelerna har sin. I det internationella samfundet är enigheten på pappret stor kring en tvåstatslösning. Vägen dit ser dock väldigt olika ut beroende på vilken aktör man pratar med.

Hos de mest glödheta Israelvännerna sätts orimliga krav på vad som ska vara uppfyllt för att en palestinsk stat ska kunna bildas och utropas. Krav som därmed stänger dörren för evigt för en palestinsk stat.
Även hos dem som helhjärtat tar palestiniernas parti finns det åsikter och krav som är oförenliga med staten Israels existens och därmed lika evigt stänger dörren för en tvåstatslösning.

Frågan är då hur dessa så helt olika ställningstaganden ska kunna fogas samman till en väg framåt? Svaret är förmodligen att det inte går. Det är de moderata krafterna som måste leda processen. Och i nuläget kan man verkligen inte säga att de båda sidorna i konflikten förhandlar (i den mån det förhandlas) på hyggligt jämbördiga grunder.

Så många olika vägar har prövats, så många alternativ prövats och förkastats eller misslyckats att det kanske faktiskt är dags att pröva den väg Centerpartiets utrikespolitiske talesperson, Kerstin Lundgren, skissar på.
Att erkänna Palestina som stat redan nu och på så sätt verkligen ge de moderata krafterna och fredssamtalen en skjuts framåt. Det skulle vara bra inte bara för just den specifika geografiska del av Mellanöstern det handlar om utan hela regionen.