Ordet "arbetsterapeut" för lätt tankarna till fysisk rehabilitering. Utformning av praktiska hjälpmedel. Anpassning av lägenheter.
Och det är i och för sig en ganska sann bild, menar Elisabeth Argentzell.
– Den rent somatiska biten har blivit allt större inom arbetsterapin. Men för egen del har jag alltid dragits mest till det psykiatriska. Jag har alltid varit intresserad av kommunikation. Relationer. Hur människor möts.

I linje med detta intresse valde hon därför, efter avslutad utbildning, en tjänst där hon delade sin tid mellan Malmös på den tiden nystartade hospice, och hemvårdsinsatser för döende patienter. Mer existentiellt än att möta personer som snart ska dö blir det ju knappast.
– Det var väldigt speciellt, och jag var ju dessutom väldigt ung. Det hela var ganska omvälvande, men det är en otrolig erfarenhet som jag inte skulle vilja vara utan.

Samtalen med människor på dödsbädden väckte hennes egna tankar om döden.
– Saker som kom upp gjorde att jag började fundera i religiösa banor som jag egentligen aldrig tidigare ägnat mig åt. När patienterna pratade om vad som händer efter döden började jag förstås tänka på sådant jag också.
Efter ungefär ett år kände hon att det var dags att gå vidare.
– Det var ett väldigt tungt jobb. Mer än vad jag orkade, i alla fall på lite längre sikt. Förutom att man hanterade tunga frågor hade man dessutom extremt många patienter att ta hand om.

Nästa anhalt i yrkeslivet blev en akut slutenvårdsavdelning inom psykiatrin i Lund.
– Det var också väldigt omvälvande, och väldigt spännande. Otroligt lärorikt, men samtidigt svårt att få till den terapeutiska miljön. Det var blinkande lampor, tutande larm, lågt till tak, långa korridorer, dålig luft. Länge hade jag inte ens ett terapirum som fungerade. Jag jobbade mycket utåt, och gjorde hembesök hos patienterna i samband med deras vårdplanering. Och det var bra. Man fick en helt annan kontakt med patienterna i deras hemmiljö, där Lasse fick vara Lasse, utan blinkande lampor och konstig rock.

Parallellt med jobbet började hon att föreläsa på arbetsterapeututbildningen, ett åtagande som tog mer och mer tid tills hon till slut var uppe i en halvtidstjänst. Jobbet på slutenvårdsavdelningen bytte hon så småningom ut mot en tjänst inom den öppna psykvården, men där hann hon knappt mer än börja innan hon fattade beslutet att ta tjänstledigt för att doktorera.

I fokus för hennes nyligen slutförda doktorsavhandling befinner sig 175 intervjupersoner som alla har någon form av psykiatrisk diagnos, oftast schizofreni.
– Grundfrågeställningen är vad de anser att de behöver för att deras dag ska kännas meningsfull, berättar Elisabeth Argentzell och förklarar att formuleringen härrör från Socialstyrelsens nationella riktlinjer som stipulerar att aktuella patientgrupper har rätt till en "meningsfull daglig verksamhet".

Hennes resultat är ömsom tämligen förutsägbara, ömsom mer överraskande.
– Det är ju till exempel inte så konstigt att de anger ungefär samma typ av saker som alla andra när de ska beskriva vad som ger dagen mening. Det handlar mycket om det sociala, om att få vara med, om att ha kontroll, om att känna sig kompetent. Många pratar också om den viktiga balansen mellan aktivitet och vila. Vissa har blivit sjuka till följd av stressen på arbetsplatsen, men samtidigt mår de inte väl av att bara bli sittande hemma.

Något mer förvånande är att känslan av mening i vardagen inte skiljer sig nämnvärt mellan de patienter som deltar i någon form av daglig verksamhet, och de som inte gör det.
– Jag trodde nog att det skulle vara större skillnader, så det är ett ganska intressant fynd. Men det behövs mycket mer forskning på området innan man kan dra några mer långtgående slutsatser.

Hennes eget recept för en lyckad rehabilitering av exempelvis schizofrenipatienter är bland annat större individfokus.
– Det räcker uppenbarligen inte att bara tänka i termer av generell aktivering, man måste se på var och en – vad är viktigt för just dig? Och så är det viktigt att jobba på de nära relationerna, relationerna i deras egen, reella miljö. Plus att det troligen behövs mer och högre utbildning hos dem som möter de här patientgrupperna ute i kommunerna.

Det här med att dela sin tid mellan undervisning och forskning passar henne utmärkt.
– Fast jag önskar att jag hann jobba också. Jag vill gärna ha ett ben kvar i det kliniska, jag tror att det är viktigt att alla de där tre bitarna kopplas ihop. Det idealiska vore någon sorts kombinationstjänst. Vi får se om det går att ordna.

En annan mer eller mindre officiell framtidsplan är att återvända till Australien, där hon genomförde en del av sin arbetsterapeututbildning.
– Jag skulle inte vilja flytta dit för gott, men jag hade jättegärna jobbat där en period. Livet är helt enkelt underbart där. Naturen, människorna, möjligheterna att surfa. Jag tror dessutom att det är nyttigt att känna på lite olika verkligheter. Att bli påmind om att allt inte är som här. Men vi får se. Det är än så länge bara en dröm.