Intresset för, och viljan att, förstå depressioner kom tidigt i Rachel Maddux liv.
– Jag var åtta år, det var en vecka innan min nionde födelsedag när min mamma begick självmord. Till en början förstod jag inte ens döden, hur skulle mitt liv bli utan henne? Men senare kom de andra frågorna.

Ingen berättade riktigt varför hennes mamma hade tagit sitt liv, utan Rachel Maddux fick själv börja söka svaren när hon blev lite äldre.
Så småningom fick hon veta att hennes mamma led av depression.
– Min pappa arbetade som kardiolog och var inte hemma så mycket. Mamma drog ett tungt lass där hemma, och till sist kände hon sig förmodligen fängslad i sin egen vardag, utan hopp om framtiden.

Händelsen med hennes mamma har påverkat hennes val av yrke. Men med anledning av den personliga relationen till ämnet beskriver hon det hela som "bitter sweet"
– Att forska om det har rört upp en del känslor, samtidigt som jag försöker att ha mina vetenskapliga glasögon på mig hela tiden. Men om detta inte hade hänt min mamma är jag inte säker på att jag hade varit så intresserad av ämnet. Forskningen har blivit lite som min egen terapi, samtidigt som jag också vill veta mer.

Till en början var siktet inställt på att arbeta som psykolog. Men nu har hon insett att området är så stort och komplext att hon själv inte förstår det tillräckligt bra för att kunna hjälpa andra människor.
– Jag tänker inte ge terapi åt människor förrän jag har alla svar.

– Vi är många som har någon relation till depression. En närstående, vän eller bekant som är drabbad gör att vi alla kan relatera till det. Och jag vet att det är många som kämpar, därför blir jag arg när vi inte har svaren på vissa frågor. Varför drabbas man, varför hjälps vissa av medicinering och andra inte?
Hon tycker att det är konstigt att vi inte kommit längre i forskningen, med tanke på att människor har lidit av detta sedan början av nerskriven tid, i princip.

Hon berättar att ny teknik är på gång, kameror som genom att ta bilder på hjärnan kan visa skillnader mellan en fullt frisk person och en person som drabbats av depression.
– Det är egentligen konstigt att det ska behövas – ett bevis på att något är fel, men kanske kan det hjälpa för att ta bort skammen som många känner inför sina problem.

Det har blivit allt vanligare att människor pratar om sina psykiska problem, samtidigt är det än i dag många som känner just skam.
– Bryter du ett ben så ser du klart och tydligt på röntgenbilder att du har skadat dig, detsamma gäller blodprov och så vidare. Men för deprimerade människor finns inga sådana "test", vilket gör att diskussioner om huruvida det verkligen finns dyker upp. Med dessa kameror kan vi göra framsteg.

Rachel Maddux kom till Sverige för sex år sedan. Trots det pratar hon helst engelska. Svenska är svårt att lära sig när man inte har det som modersmål. Men "fika", som inte finns i den engelska vokabulären, är ett ord som hon har lärt sig, och som används flitigt i universitetskorridorerna i Lund.
– Men ska jag stanna i Sverige så måste jag lära mig svenska eftersom det är en viktig del av att komma in i samhället och på arbetsmarknaden.

Det blev lite av en kulturkrock att komma till Sverige. Men hon trivs och säger sig ha fått en helt annan bild av sitt hemland USA sedan hon flyttade hit.
– Jag är van vid högljudda personer, som tar plats. Svenskar är mer lugna, trevliga och civiliserade. Och politiken i Sverige skriker inte åt dig på samma sätt som den gör i USA, det är väldigt skönt.

Hon har även kommit att tycka om den svenska maten, som hon säger är mindre bearbetad än den amerikanska. Den skyddade naturen uppskattar hon också.
– Här kan jag ta en promenad utan att stöta på någon annan människa. Det är fridfullt, och ingenting som skulle gå att göra i Kalifornien.
Men den största skillnaden är nog klimatet. Även om hon tycker om skiftandet av årstider saknar hon värmen i sin gamla hemstad San Diego.

Det var kärleken som tog henne hit. För tolv år sedan träffade hon svensken Johan Bergendorf i sin hemstad San Diego.
– Det var en snygg, lång svensk man jag träffade genom gemensamma vänner. Vi är väldigt olika, han är en analytisk affärsman och jag är mer emotionell, men kanske är det därför vi passar så bra ihop.

Förra sommaren bestämde de sig för att gifta sig. Samtalet kom på tal redan när de bodde i USA, eftersom det blev problem med Johans visum. Men båda två var överens om att de inte ville gifta sig för att lagar och regler sa att de skulle göra det. Då flyttade de hellre till Sverige, där Rachel Maddux kunde fortsätta sina studier, och de kunde fortsätta sitt förhållande i egen takt.

– Resan till San Diego förra sommaren var planerad sedan länge, men två månader innan vi åkte kom min man in till mig i sovrummet innan han skulle åka till jobbet en morgon. Han hade sin kostym och slips på sig. Så frågade han "borde vi inte gifta oss i San Diego?". Jag var helt sömning men svarade "ja, det låter bra", säger hon och skrattar.

"Frieriet" diskuterades mer samma kväll men makarna var överens om att de skulle gifta sig under semestern. Det blev genom en svensk kyrka i Los Angeles och själva ceremonin hölls på en strand.
– Vi hade ingen familj på plats utan bara våra närmaste vänner. Det kändes bra att göra det i USA men att göra det på våra egna villkor.

Nu bor de i Höllviken, inte långt ifrån Rachel Madduxs svärföräldrar. Eftersom Rachel Maddux mamma gick bort när Rachel var liten så har hon aldrig haft någon riktig mamma-dotterrelation. Att hon har kommit Johans familj så nära är hon väldigt glad över.
- Jag ser hans mamma som min egen.