Medier och Maya om euron

KRÖNIKA: Maya, det högstående centralamerikanska kulturfolket, lät sin kalender sluta den 21.12.2012. Därefter Synda- floden. I medierna känns samma undergångsstämning. Ragnaröken ligger tjock kring tv-soffor och radiomikrofoner: Euroundergången, skuldkatastrofen, Europa vid avgrundens brant, eurokollaps. För varje ny dag sker allt högre insatser i undergångsspelet.
Det är då jag kommer att tänka på Gustaf VI Adolfs sista dagar på Sofiero slott i september 1973. Också den dödskampen drog till den grad ut på tiden att språket tog slut. "Kungen döende" meddelade löpsedlarna. På nästa dags löpsedlar hette det: "Kungen sämre". Vem brydde sig om att ingen människa – eller valuta – kan må så mycket "sämre" än "döende".
Kanske finns det en djupare symbolik mellan gamle kungens dödskamp och nya eurons agoni. Det stora, det viktiga, det avgörande inträffar ofta någon helt annan stans. Bilderna och läkarbulletinerna från Sofiero och Helsingborgs lasarett varvades med scener från Norrmalstorg i Stockholm, ett rån- och gisslandsdrama av det mer läbbiga slaget. Tänk om det är samma sak med "Merkozys" alla presskonferenser och kindpussar, tänk om ett farligare drama utspelas någon annanstans, i banker, styrelserum och lobbyistlokaler där Merkel och Sarkozy inte befinner sig.

Sedan två år tillbaka rör sig Europa sakta men säkert mot avgrundens brant. Snart måste vi alla i Europa börja gnaga på benen. Eller? Tillväxten i Tyskland, lokomotivet i det tåg som heter europeisk ekonomi, var under det första eurokrisåret 3,7 procent, andra eurokrisåret runt tre procent. Efter 18 månaders dödskamp har euron sedan sommaren 2010 stärkt sin ställning gentemot dollarn. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble sa nyligen: "Euron är stabil och efter dollarn världens viktigaste reservvaluta. Det finns ingen eurokris däremot en skuldkris." Törs vi lita på honom?
I massmedierna avlöser de varandra: välbetalda pessimistkonsulter, deppiga journalister, proggiga professorer och marknadsekonomins blå khmerer. Precis som tyska prepositioner som styr dativ pekas åt alla möjliga håll – samtidigt. Vad ska en stackars sate tro som inte ens får privatekonomin att gå ihop?
Tilltron till euron har närmast blivit en religiös fråga. Antingen tror vi eller inte. De troende, de som fortfarande anser att euron är en god sak, hånas för att ha drabbats av "Stockholmssyndromet" – efter Norrmalmstorgsdramat 1973 – att de helt enkelt älskar sin egen bödel. Tvivlarna, de som aldrig trott på euron varken som ekonomisk idé eller europeiskt kitt, utropar vid varje ny krisrapport det självgodaste av allt självgott: Vad var det vi sa!?

Men tänk om både de euro-troende och euro-skeptikerna har rätt! Tänk om svaret finns hos en västtysk politiker som i dag är lika bortglömd som fjolårets Nobelpristagare i ekonomi. Hans namn är Ludwig Erhard, västtysk förbundskansler på 1960-talet och i kroppshydda, tjocka cigarrer och feta aforismer en kopia av Winston Churchill. Ludwig Erhard sa: "50 procent av ekonomin är psykologisk." Tänk om det verkligen är så? Bäva månde alla välbetalda pessimistkonsulter, deppiga journalister, proggiga professorer och marknadsekonomins blå khmerer?