”Flytta till Staffanstorp? Det kommer aldrig på frågan. Det är över huvudtaget inte förhandlingsbart!”

Jimmy Olsson var bergsäker på sin sak sedan han och hustrun Solweig besökt goda vänner som just flyttat in i sitt nya hus ute på den skånska ”tundran”.

Det var i mitten av 1970-talet och de första bombmattorna av likadana villor hade just rullats ut i Staffanstorp. Några månader senare hade det omöjliga ändå inträffat. De hade köpt en egen villa och nu har de bott i Staffanstorp i mer än 30 år.
– Och vi har inte ångrat oss ett ögonblick, intygar både Solweig och Jimmy. Det var nog ett av de bästa beslut vi någonsin fattat, att lämna Malmö.

Den första villan är såld och i dag bor Solweig och Jimmy i ett lika pittoreskt som gammalt gatuhus på Södra Lundavägen, med Staffanstorps centrum alldeles inpå knutarna.

Allt började med att Solweig, som arbetade som sjuksköterska, ville skaffa en ateljé där hon kunde få ägna sig i fred åt sitt stora intresse, måleri. Efter lite letande hittade de ett lämpligt objekt som nog kunde passa både syfte och plånbok.
– Det var ett riktigt ruckel. När vi var och tittade första gången klev jag rätt genom golvet. Turligt nog fanns det ingen källare, bara en torpargrund, berättar Jimmy som plötsligt såg sig titta upp på en påtagligt skakad och nervös mäklare.

Med onda aningar om att en möjlig affär var på väg att försvinna upp i rök – huset var ju av uppenbara skäl relativt svårsålt – drog mäklaren omedelbart av en hacka på priset och affären gjordes upp.

Gatuhuset på Södra Lundavägen är ett av Staffanstorps äldsta. När det byggdes under andra hälften av 1800-talet – närmare än så har man inte lyckats komma för att fastställa byggnadsår – låg det helt i utkanten av den lilla bondby, som Staffanstorp var då.

Huset var en gång hem för konstnären och originalet Sigfrid Bengtsson som bodde här tillsammans med sina systrar Betty och Thora. Av sina grannar kallades han ”komålaren”, och många av hans motiv visar just betande kossor och Brågarps kyrka som man på den tiden kunde se från ateljén. Att han dessutom hann med en aktstudie av en ung Maj Fant, senare författare och samhällsdebattör, spädde givetvis på skvallret i byn ytterligare.

Huset eller rättare sagt husen, eftersom det på tomten ligger flera hus, har sedan dess genomgått en varsam renovering.
– På sina ställen var det fortfarande stampat jordgolv när vi köpte, berättar Solweig. Men som Jimmy och jag brukar säga; det viktiga är att se möjligheterna. Problemen får man ändå alltid på köpet, eller hur?

Förutom bostadshuset och Solweigs trivsamma ateljé finns det alltså ytterligare två hus på tomten, eller rättare sagt fyra om garaget och orangeriet ska räknas in.

Det ena används som gästhus för besökare och det andra är Jimmys skrivarstuga.
– Ja, jag är förpassad till svinhuset, säger han med ett leende. Jag vet inte om man ska se det symboliskt eller hur man ska ta det.

Luckorna där grisen och hönsen gick in och ut finns fortfarande kvar. Men allt annat är renoverat och inrett med inramade tidningar, löpsedlar, fotografier, böcker och mycket annat som berättar om Jimmys yrkesliv som journalist.
– Jag har nog trycksvärta i blodomloppet, säger han och visar med viss förtjusning upp ett inbundet exemplar av Aftonbladet från slutet av 1700-talet där en viss Carl Michael Bellman medverkat.

Trots att Jimmy uppnått den ålder då man kan titulera sig ”friherre” har han många järn i elden. För-utom att skriva en och annan bok, bland annat om entreprenörerna som skapade Staffanstorp, är han sedan några månader ägare till tidskriften Tempus, som är specialiserad på utrikespolitik.
– Det är ett bra projekt att hålla sig i form med. Att göra en tidning i veckan är ett lagom tempo för en man i mina år, säger han.

Det har alltså gått mer än 30 år sedan Jimmy fick krypa till korset efter att ha uttalat sin besvärjelse att aldrig någonsin flytta till Staffanstorp.

Sedan dess har mycket hänt. Mest till det bättre.
– Då var Staffanstorp en riktig byhåla, säger Jimmy. Men i dag har hålan förvandlats till en riktigt trevlig liten stad, om man får kalla det så, säger han.

Och Solweig håller med.
– Ja, här finns det mesta och så är det lugnt och skönt. Det är en bra miljö för barn att växa upp i, men också en bra miljö att bo i när man blir äldre. Det är nära till allt här och det mesta finns. Skulle man sakna något är det inte långt till varken Malmö eller Lund.

Fast så var det ju det där med att Staffanstorp ligger utkastat på den ”skånska tundran”…
– Det är inte så mycket att göra något åt. Det är ju dessutom inte så fasligt långt till strövområdena runt Häckeberga slott eller till havet för den delen heller, om man tar bilen.

Staffanstorp har under åren också genomgått en annan sorts förvandling. Från att ha varit en bruksort med ett sockerbruk som nav har orten blivit ett medelklassamhälle med många och allt fler småföretag.
– Jag är själv engagerad i Staffanstorps företagargrupp och kan på nära håll se hur företagsamheten utvecklas på ett positivt sätt, säger Jimmy.
– Framtiden ser ljus ut!
– Med allt som händer i Lund, runt omkring universitetet och nu med Max IV, som just börjat byggas, kommer intresset för Staffanstorp att öka.
– Många vill bo på en mindre ort och priserna på hus är dessutom inte på långt när lika höga här som i Malmö och Lund. Man ska inte bara bo, man ska kunna leva också.
– Det är bara att erkänna att vi som bor här har det ganska bra!