Björn Ranelid har under senare år gjort sig till talesman för de små och utsatta i samhället och berättar gärna deras historier. En sådan handlar om Karin Lilja, som födde sex söner men som hade en man som söp och misshandlade henne. Hennes adoptivdotter Kristina, som var klasskamrat med Björn i skolan, bad honom berätta deras historia, vilket i Tyst i klassen! blivit till ett fantastiskt porträtt av två kvinnor, en kärleksfull Malmöskildring och en berättelse om Sverige underifrån i nästan hundra år.
Ranelid lyfter fram deras historia ur skuggorna och tystnaden, och hans mycket personliga sätt att berätta passar perfekt i det här sammanhanget.

Karin och hennes familj bodde i barackerna på Östra Farmvägen, de röda nödbostäderna i Malmö, som i folkmun kallades Hollywood, där stadens fattiga och bortsorterade bodde. Dessa enkla hus saknade varmvatten, elspis, WC och badkar och ansågs så småningom vara en skamfläck i det socialdemokratiska Malmö, varför de revs för att bereda plats för Rosengård.

Människor utan språk kan vara farliga människor – Karins försupne man Oskar är ett bra exempel på det, men även tystnaden kan vara ett språk. Elvaårige Hektor – som plågas svårt av att han stammar – skär av sig tungan och placeras bland dårar och svagsinta på Malmö sjukhus. Det var ofta Hektor som hindrade fadern från att misshandla modern, när han gick emellan och själv tog emot stryk. I Hektors tunglösa existens kompenserar han sin brist på språk med ett stort hjärta och mycket själ.

Karin Lilja födde sex barn men fick ändå plats med adoptivdottern Kristina, som förde in ljuset i familjen. Till och med Oskar fick ett vänligare sinnelag.
Kristina har en kluven själ, eftersom hon både tillhörde och inte tillhörde människorna i de röda barackerna, som ofta slogs och bråkade och levde bortom hungern efter bildning, böcker och studier. Hon kom hem med toppbetyg från skolan och blev till sist fängelsepräst i Stockholm, där hon fann vägen till mördarnas, dråparnas och våldtäktsmännens hjärtan.

Ranelids sätt att skildra trasiga, utsatta människor är ytterst gripande och egentligen omöjligt att värja sig emot. Han förvandlar människorna med språket, och inte minst förändrar han oss som läsare. Alla människor känner skam och skuld för något, varför vårt behov av förlåtelse och försoning blir oerhört stort.

Tyst i klassen! är en roman om det svenska klasssamhället, men betraktad som social samhällsskildring kan den trots sin lugna berättarrytm och sitt lågmälda tonfall förefalla något enkelspårig och till och med övertydlig, om inte Ranelid i vanlig ordning fortsätter att överrumpla mig.

Jag rycks med av den ranelidska intensiteten i språket, och jag hade svårt att lägga från mig boken, innan jag läst ut den. Ändå finns det ett glapp mellan författaren Ranelid och dem han skriver om, ett självklart glapp som gör att anspråket på sanning kan ifrågasättas. Vad har han lagt till eller dragit ifrån i egenskap av skönlitterär författare? Vad är sanning och vad är fiktion? På samma gång vet vi att verkligheten och fiktionen befruktar varandra.

Livet är både ljus och mörker, sorg och glädje, aldrig bara det ena, men det finns flera svek på jorden än antalet människor, enligt Ranelid. Pär Lagerkvists roman Barabbas har en avgörande betydelse för Karins och Kristinas liv och just det faktum att folket valde rövaren Barabbas och inte Jesus.
Återigen ställer sig Ranelid på barnens sida i en ond värld och Tyst i klassen! är i likhet med Kniven i hjärtat, den förra romanen, en saga för vuxna, där det goda till sist segrar.
Den produktive och provokative författaren fortsätter att gestalta sina favoritteman kärlek och godhet och som han gör det! Att läsa Ranelid är fortfarande en mycket omtumlande upplevelse, då han omedelbart och på omisskännligt vis placerar Karins och Kristinas berättelser i tid och rum och har på så vis också en förunderlig och märklig förmåga att fånga mitt intresse.

Hans tilltal är kraftfullt men snarare mjukt än kärvt den här gången. Jag har alltid gillat honom som Stockholmsskildrare, men som Malmöskildrare är han i det närmaste oslagbar. Det är tyst i klassen, i underklassen, när vi alla borde tala och vittna om de förtryckta och utsatta i samhället. Det är Ranelids mycket tydliga budskap.