Visionerna och verkligheten

Malmös skolor ska bli bland Sveriges bästa, utropar skolkommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) i samband med att Malmö stad i veckan tillsatte en kriskommission för att se över skolan efter svidande kritik från Skolverket.
Fyra av tio elever i Malmös skolor går ut grundskolan utan fullständiga betyg. Ett katastrofalt resultat som placerar Malmö i det absoluta bottenskiktet i landet. På Munkhätteskolan var för tio år sedan nio av tio elever behöriga till gymnasiet. I dag är det inte ens hälften. Tre gånger förra året misshandlades lärare av elever. 24 bränder anlades under samma tid.
Det är bekymmersamt och alla inser allvaret. Men varför måste då skolkommunalrådet ta så stora ord i sin mun och avlägsna sig så långt från verkligheten. Finns det någon enda som tror att skolorna i Malmö ska bli Sveriges bästa inom överskådlig tid? Tror kommunalrådet på det själv?
Det är en trist sjuka när politiker ropar slagord och sätter upp orimliga mål i stället för att ta en saklig och nyanserad diskussion. Flera regeringar har på nationell nivå utropat att Sverige ska ha världens bästa skola. I stället sjunker resultaten och vi hankar oss fram. Skillnaden mellan vision och verklighet bara ökar. Men slagorden fortsätter.
Det är ungefär som med alla dessa "nollvisioner". Vi har en nollvision för dödsolyckor i trafiken, utropar Trafikverket käckt stup i kvarten. Hur realistiskt är det? Jo, möjligen om vi förbjuder all biltrafik.

Men för att återgå till bekymren med skolornas utveckling i Malmö. Gemene man förstår säkert vad som ligger bakom. Det är segregation och en stor andel nyanlända invandrarbarn med svaga språkkunskaper som påverkar studieresultaten. Det är förståeligt och ungefär samma förhållande råder i andra invandrartäta områden i landet. Förståeligt, alltså, men förstås inte acceptabelt.
Åtgärder på skolans område tar alltid lång tid att genomföra. Det är många inblandade och skolområdet är komplext som få. Från det att ett beslut tas och det får genomslag förflyter det oftast betydligt längre tid än på andra områden. Det här vet skolminister Jan Björklund (FP), som pepprat riksdagen med propositioner och lagändringar i syfte att höja kvaliteten i den svenska skolan. Trots idogt arbete och många bra åtgärder så har resultaten ännu inte gått att mäta.
Därför är det knappast någon enda Malmöbo som kräver av Katrin Stjernfeldt Jammeh att hon ska skapa Sveriges bästa skola inom ett par år. Ingen tror ens att det är möjligt. Det man kräver är att det först ska bli litet bättre för att sedan bli bra. Det räcker långt med det. Varför då skjuta sig själv i foten med ouppnåeliga målsättningar?

Risken är att de styrande nu tror att man genom organisatoriska förändringar kan uppnå resultat på kort tid. För femton år sedan var en decentraliserad skolorganisationen det som gällde. Nu går tongångarna i rakt motsatt riktning. Om ytterligare femton är det förmodligen tvärtom igen.
Det som är säkert är att ständiga omorganisationer är det som främst tar kraft och energi ur verksamheten.
Alltid och överallt.