| Kultur & Nöje | Sport | Opinion | Personligt | Blogg | Webb-TV | Bostad | Lagfarter | Motor | Väder | RSS |
LITTERATUR.
Synska Maja Grå från Amanda Hellbergs debut Styggelsen och förra årets Döden på en blek häst är tillbaka. I Tistelblomman (Forum 25/1) ska hon och nyfunna kärleken Jack leva lyckligt och kreativt konstnärsliv i ett gammalt ödsligt beläget hus på det skotska höglandet. Så blir det naturligtvis inte. Det gamla huset ruvar på otäcka hemligheter och Majas övernaturliga förmågor gör att hon i drömmar och syner efterhand börjar ana vad som hänt där en gång. Samtidigt vågar hon inte berätta för Jack om sitt sjätte sinne och det komplicerar livet ytterligare.
Det är egentligen mycket som är förutsägbart i Amanda Hellbergs Tistelblomman men som läsare köper jag det gärna i rena glädje över att få vistas i den väl skildrade och mycket suggestiva skräckstämning som Amanda Hellberg än en gång bygger upp kring sin udda hjältinna.
Amanda Hellbergs böcker om Maja Grå är i grunden skräckromaner men de har också klara inslag av klassisk pusseldeckare. Jag tycket mycket om förra årets Döden på en blek häst där Maja Grå lämnar Sverige för att studerar konst i Oxford. Hennes sedan länge försvunna mamma har precis hittats mördad i Brighton och i Oxford inkvarteras hon på elevhemmet Mill Creek Manor där fyra unga flickor dog under mystiska omständigheter på 80-talet. Både hennes mördade mamma och de döda studenterna visar sig i hennes drömmar och verkar ha något viktigt att berätta för henne.
Tyvärr höll inte Döden på en blek häst riktigt hela vägen – det blev ett par övernaturliga inslag för mycket och ett onödigt blodigt slut.
Tistelblomman däremot håller och Amanda Hellberg hittar precis rätt i balansen mellan skräck- och deckarinslag utan att behöva gå till överdrifter. Det är i stället med små medel hon skickligt lockar fram en väl fungerande skräckstämning och Maja Grå är perfekt som en klassisk amatördetektiv med förmåga att lösa så väl övernaturliga som högst realistiska gåtor. I slutet av boken får hon dessutom erbjudande om ett helt nytt jobb – ett jobb som ser ut som ett löfte från Amanda Hellberg om att det kommer mer mycket mer Maja Grå framöver. De ser jag fram emot.
I Ninni Schulmans Pojken som slutade gråta (Forum) härjar en pyroman i det lilla värmländska samhället Hagfors. Lokalreportern Magdalena Hansson gör sitt bästa för att komma före konkurrenttidningen med de saftigaste nyheterna och hennes grävande i pyromandåden gör att hon snart vet mer än vad som är nyttigt för henne och hennes närmaste. Samtidigt har hon också problem på privatfronten med en son som blir mobbad, oläkta sår från en svår skilsmässa och svårigheter att våga lita på en nyfunnen (fast egentligen gammal) kärlek.
Sammanfattad så här låter Pojken som slutade gråta som vilken annan medelmåttig svensk deckare som helst. Och det är både den och Schulmans debut Flickan med snö i håret (2010) också. I alla fall om man enbart ser till deckarintrigen. Ser man däremot till skildringen av själva samhället Hagfors och människorna som bor där och hur det påverkar dem när fruktansvärda saker händer mitt i vardagen så hittar man en betydligt intressantare bok.
Så intressant att det drar med sig deckarintrigen också mot en riktigt läsvärd upplevelse.