Håkan Juholt tog i går ett stillsamt avsked från posten som Socialdemokraternas partiledare. Platsen var ett köpcenter i hemstaden Oskarshamn. Där kände han att han befann sig bland vänner. En mer cyniskt tolkning är att det också symboliserar att han aldrig riktigt hade formatet att leda landets av hävd klart största parti, ett som några gånger samlat en majoritet av landets väljare, och vant sig vid att vara ett 40-procentsparti.
Det finns även andra partiledare i andra partier som r suttit kort tid och fått sluta efter att inte ha motsvarat förväntningarna. Det unika med Håkan Juholt är att hans fall inte kommer efter politiska misslyckanden att hävda sig i kampen med alliansregeringen och Fredrik Reinfeldt, istället har hans fall grundlagts genom tvivelaktiga händelser kring hans person – främst bostadstrasslet – och intern kritik mot hur han hanterat sakfrågor som A-kassan. Den ödesdigra felsägningen vid en pressträff på Folk och Försvar, när han påstod att regeringen gjort upp med SD blev bara den sista spiken i den tomma förtroendekistan.

Det finns röster som försöker skapa bilden av ett mediedrev mot Håkan Juholt. Visst finns det enskilda övertramp, kanske främst kring hur hans sambo blivit dömd för ett brott, men de övriga tillfällen då Juholt blivit en rubrikernas man har det handlat om klavertramp där granskningen varit befogad. Den skiljer sig heller inte från den granskning som andra toppolitiker utsätts för, oavsett parti.

Möjligen finns det skäl ifrågasätta hur nära mediers granskning skall gå enskilda politikers personliga integritet. I USA rasar i dagarna en debatt där en av kandidaterna, Newt Gingrich, tvingats svara på frågor om anklagelser från en exhustru. Där går medierna ännu lite längre än här, möjligen borde medierna sätta ner foten så att vi inte går fullt ut lika långt.

Det finns flera skäl till att Håkan Juholt blev en parentes. I sin ledarstil försökte han efterlikna Göran Persson med starkt demagogiska tal och spontana utfall mot regeringen. Persson kunde klara det genom sin intellektuella briljans där han gled ur journalisters grepp även efter ogenomtänkta uttalanden, Juholt hade inte den förmågan.

Ännu viktigare är ändå att Håkan Juholt aldrig hade ett enigt parti bakom sig. Partieliten – både seniorgenerationen från 80- och 90-talets Socialdemokrati och den något yngre generationen som funnits kring den bortkuppade Mona Sahlin – gillade varken Juholtgänget eller hans eget försök till politisk vänstersväng.
I dag är krisen monumental för Socialdemokratin. Vi har fått ett värderingsskifte i väljarkåren som partiet inte lyckats förhålla sig till. Inte bara Moderaterna har tärt på partiets väljarunderlag, utan även Miljöpartiet och Vänsterpartiet som i dag har moderna ledare.

Att bli ny Socialdemokratisk partiledare kommer att uppfattas som ett självmordsuppdrag. Ändå kommer någon till sist känna sig manad kliva fram och ta på sig uppdraget. Både Mikael Damberg och Thomas Östros var beredda när valberedningen istället pekade ut Håkan Juholt. I dag är troligen Damberg den hetaste kandidaten. Men det finns andra. Om Carin Jämtin känns som en trygg högsta företrädare medan partiledarfrågan reds ut, och om hon själv vill, blir hon ett gångbart namn. Även Lena Sommestad kommer att ha en del förespråkare liksom Pär Nuder. Men kanske borde partiet leta ännu bredare och djupare, i så fall borde Dan Eliasson, Försäkringskassans chef, som Göran Perssons högra hand Jan Larsson lanserade efter förra valet, vara en drömkandidat.