Om någon hade visat den sisådär fjortonåriga Malin Martelius ett foto av henne själv som 39-åring, och förklarat att hon numera är utbildad psykolog med en kommunal befattning, hade hon antagligen skrattat högt.
På den tiden såg framtidsplanerna helt annorlunda ut, nämligen.
Först var tanken att hon skulle bli gymnastiklärare. Hon beskriver sig själv som "ett sånt där hoppigt barn", och jag hinner inte med att anteckna när hon rabblar upp alla sporter hon utövade (pingis, innebandy, volleyboll, fotboll, gymnastik, basket ...).
- Allt utom golf och tennis, skulle man kunna säga.
Och visst är det bra att röra på sig, men det kan faktiskt bli för mycket av det goda. När Malin Martelius var 14 år gammal la kroppen helt enkelt av.
– En ortoped visade mig en porslinstallrik med avslagna kanter, och förklarade att sådär såg det ut i min axel och min höft.
Att trappa ner på träningen var inte aktuellt. Det var allt eller intet som gällde.
– Ja, jag skulle ju vara med i OS! Att bara träna lite grand gick inte.
Att plötsligt lägga av med idrotten var emellertid "förfärligt", som Malin Martelius uttrycker saken, och bidrog till att hennes liv blev "rätt stökigt" under ett antal år.
– Jag hade en del intressanta vänner, på fel sida om lagen. Jag gjorde själv aldrig något olagligt, men såhär i backspegeln ser jag ju att det kunde ha gått illa ändå.
Att dansa breakdance var mer intressant än att gå i skolan, och något gymnasium var det inte tal om.
Vändpunkten kom, menar hon själv, när hon och en kompis drog till Teneriffa.
– Det var något med atmosfären där som gjorde mig väldigt gott.
Under några år varvade hon Teneriffaresor med jobb i restaurangbranschen, tills hon 1991 kände att det var dags att ge gymnasiet en chans, trots allt.
Och sedan rullade det liksom på. Hon var 22 år gammal när hon, efter avslutade Komvuxstudier, började läsa till psykolog. Ett inte helt långsökt val, med tanke på föräldrarnas respektive yrken:
– Pappa är socionom och mamma psyksyrra, så det var mycket prat hemma om varför saker ser ut som de gör i samhället, och vilka orsaker det finns bakom det som händer.
Hon fick jobb i Malmö direkt efter avslutad utbildning, och har varit kvar sedan dess. Först jobbade hon med arbetsmarknadsfrågor i Södra Innerstaden, dels som handläggare och dels inom olika projekt, och numera sysslar hon alltså med trygghets- och krishanteringsfrågor på Stadskontoret.
Hennes tjänst spänner över ett till synes oändligt fält som omfattar bekämpning av organiserad brottslighet, antidrogarbete, trafiksäkerhet, ung kriminalitet, brottsofferstöd och intern kommunal säkerhet, för att nämna några av alla hennes arbetsområden.
Men hon ser det inte som att hon dignar under en orimlig arbetsbörda. Tvärtom. Stolt räknar hon upp alla de projekt och insatser där hon har ett finger med i spelet. Alla nätverk mellan olika organisationer och myndigheter som hon varit med om att bygga.
– Vi gör hur mycket som helst för att minska brotten, sammanfattar hon.
Och nej. Hon känner inte panik när Malmö hamnar på nationella löpsedlar på grund av spektakulära dödsskjutningar på öppen gata. Brottsförebyggande arbete är extremt långsiktigt, menar hon, och när man ser det hela över tid är utvecklingen faktiskt positiv, påpekar hon.
– Det låter förstås inte klokt just i ett läge som detta, men faktum är att vi måste fortsätta tjata om det: Den faktiska utsattheten för brott minskar i Malmö. Det som däremot inte minskar är upplevelsen av otrygghet. Där finns det glapp som vi måste jobba med.
Och hon vägrar gå med på bilden av Malmö som Sveriges Chicago.
– Det finns jättemånga bilder av Malmö. Ingen kan bortse ifrån att här händer dåliga saker, men lika viktigt är att lyfta bilden av Malmö som en stad som orkar. En stad med kraft. Jag ser ljust på framtiden. Jag är kanske naiv, men jag tror att man kan åstadkomma mycket genom hårt arbete.
Och hon tycker sig ofta få sin ljusa bild bekräftad.
– Det är klart att det händer att jag får samtal från uppgivna medborgare. Visst. Men bland oss som jobbar med de här frågorna finns ingen uppgivenhet, utan tvärtom en otroligt stark vilja.
Att flytta till Malmö är dock inte aktuellt. Hon kan, förklarar hon, inte både bo och arbeta i en stad som hon älskar så mycket.
– Jag har tänkt på att flytta hit massor av gånger, men nej. Jag ser mitt förhållande till Malmö som en relation. Alltså mellan två människor. Jag behöver distansen, det rent fysiska avståndet. Annars är risken att jag aldrig skulle gå hem från jobbet.