På Lunds universitet har en segdragen skandal nyligen fått sin fortsättning. För att kunna hitta lämplig litteratur använde både forskare och studenter ett verktyg som bökar sig fram genom allehanda databaser för att visa fram lämpliga alster.
Tänk Googles nästkusin från landet. Eller nästkusiner kanske man skall säga, för vi är nu inne på tredje systemet på ett par år.
Senaste nytt är att upphandlingen som resulterade i det senaste systemet helt måste göras om då "ingen av anbudsgivarna uppfyller de i förfrågningsunderlaget ställda kraven".
Redan innan detta beslut hade upphandlingen utmanats eftersom en annan anbudsgivare överklagat beslutet till förvaltningsrätten (för övrigt en allt vanligare åtgärd).

Idén bakom tvingande anbudsförfarande är bländande enkel: genom att marknadsutsätta tjänster får ingen enskild aktör en specialgosig lösning med en myndighet, utan tvingas hålla sig på tårna och konkurrera med kvalitet och pris. Det borde betyda lättare bördor för den offentliga plånboken.
Som många som arbetar i offentlig förvaltning vet så innebär uppköp av tjänster samtidigt en gradvis mer migränliknande huvudvärk.
Det är oerhört komplicerat att sätta samman heltäckande upphandlingsunderlag, och man måste vara extremt insatt i den dagliga verksamhetens olika förgreningar för att lyckas.

Här sker i själva verket en osynlig och i många fall helt oplanerad ansvarsförflyttning. En avdelningschef kan ju få helt nya förutsättningar för sitt arbete när vad som borde vara strategiska beslut i praktiken fattas i någon juridiskt sinnad avkrok i organisationsschemat.
Problem som uppstår är därtill av bestående art eftersom en avtalsperiod kan vara många år.
Hur många organisationer har egentligen biffat upp sina inköpsorganisationer så att de är vuxna ett sådant strategiskt ansvar? Min underbyggda gissning: inte så många, och det betyder gnissel i maskineriet när tjänster saknas eller fungerar dåligt (för att inte tala om när anbudsprocessen måste göras om som i Lund).
En del av de vinster som kan göras genom (tvingande) upphandling motsvaras i själva verket av kostnader som följer när man skapar en juridisk snarare än en lojalitetsbaserad länk mellan verksamheten, det som skall bli gjort, och de som skall utföra det.

Kraven på precisering ökar exponentiellt, och kontraktet blir en bibel som uttolkas av ett (ofta oenigt) juridiskt prästerskap som förstås kostar pengar. Den av stentavlornas direktiv tyngda menigheten riskerar därtill att bli mindre effektiv när "självklara" lösningar inte längre tillåts.
Det här är fluffiga, distribuerade budgetposter, men som likafullt innebär påtagliga kostnader.

Inköpsfunktionernas plötsliga flytt till det absoluta strategiska navet borde föranleda politiska åtgärder.
Vad som krävs är en veritabel kompetensrevolution där dessa enheter ges och avkrävs den kompetens som krävs för att åtminstone delvis komma åt upphandlingens baksida.
Problemet är väl kanske att en sådan uppgradering också är dyr. Och syns tydligare i budgeten.