Diskutera samhällsproblemen

De stora stridsfrågorna var EU/EMU och privatiseringen av välfärden. De ledande personerna på varje sida hade en gång själva tänkt igenom och tagit ställning i dessa frågor. Men när stämningen blev "vi mot dem", sorterades alla nytillkomna medlemmar rakt in i falangerna och fick lära sig de färdiga argumenten. SSU blev en reproduktiv, i motsats till kreativ, organisation.

Parallellt tog SSU till sig de trender som senare skulle förändra all politisk verksamhet i Sverige. Man blev medveten om att marknadsföringsmetoder kunde användas i partiarbetet. Man blev väldigt bra på att mäta hur olika förslag togs emot av olika grupper. Man lärde sig hur makten i en organisation kan vinnas och stärkas genom formaliabeslut om stadgar och liknande. Man inspirerades av amerikanska kampanjer där retorik och personlighet avgör.
Man fick jobb på den centrala partiexpeditionen och tog med sig sina kunskaper dit.
Resultatet är att en hel generation socialdemokrater har ägnat betydligt mera tid åt metoderna och organisationen, än åt att beskriva samhällsproblem och tänka ut lösningar.

Detta är det tunga ok som Socialdemokraterna idag tvingas att bära. Och inte bara Socialdemokraterna. När Moderaterna blev Nya Moderaterna satte man på liknande sätt metoderna före samhällsanalysen och ideologin.
DN:s ledarsida beskrev nyligen det jag menar är konsekvensen av den här utvecklingen: "Statsråden i Fredrik Reinfeldts regering är, med en handfull undantag, märkligt passiva. De formulerar i dag sällan problem eller lösningar, de dras motvilligt in i debatter om avgörande samhällsfrågor och när de väl deltar är resultatet knappast upplyftande".
Håkan Juholt fick lära sig att djävulen sitter i detaljerna. Det var hans sätt att hantera faktafel, enstaka reseräkningar och slarvigt valda ord som fällde honom.

Men även politiken sitter i detaljerna. Man måste vara konkret.
Låt mig ta barnfattigdomen som exempel. Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin sade i lördags om Håkan Juholt att han "satt frågan om barnfattigdom på den politiska dagordningen".
Men barnfattigdomen är inte en fråga på en dagordning utan ett samhällsproblem.
En politisk rörelse (Alliansen) anser att barnfattigdom är ett pris som är värt att betala för att alla som arbetar ska kunna tillgodogöra sig skattesänkningar.

En annan politisk rörelse (Socialdemokraterna) anser att samhället ska garantera alla barn en bra uppväxt och att skatten inte kan sänkas lika mycket eftersom resurserna behövs för att betala för utjämningen av barnens livsvillkor.
Detta är politik – att beskriva valet mellan olika samhällsalternativ och hur dessa ska nås.
När Socialdemokraterna nu säger att man vill fokusera på sin politik är det så här man måste arbeta.