Alve Mattisson är fullt upptagen med att packa ner bohaget i villan på Husmansvägen i Dalby. Han ska flytta till Habo i Småland för att komma nära sonen Joakim, som är webbansvarig på Jordbruksverket och yogalärare på fritiden.
– Min hustru Bodil och jag träffades för 48 år sedan. Tyvärr gick hon bort i cancer i november, så därför flyttar jag till Habo.
För många som var barn i Lund och byarna på 70,-80- och 90-talet är Alve en bekant person.
Han åkte runt i förskolor och skolor och talade om kompostering och återvinning av sopor med stort engagemang.
–Det var den roligaste tiden. Det var så himla kul att medverka i en miljösatsning som hela tiden gav resultat. Men det var inte så lätt i slutet på 60-talet och början på 70-talet att få chefer och folk att förstå att sopsortering var viktigt för miljön och ett hållbart samhälle.

Miljötänket fick han med sig från gården i Sjöstorp, där hans föräldrar jobbade som lantarbetare.
–Vi tog vara på det mesta och komposterade allt organiskt avfall. Det bara var så.
Familjen bodde i Sjöstorps skola. När Alve Mattisson var sju år flyttade föräldrarna till Djurslöv, där han började i folkskolan 1944. När han slutade skolan 1952 flyttade mor och far tillbaka till Sjöstorp och Alve Mattisson fick sin första tjänst som paketerare på ett kommanditbolag i Malmö. Efter ett år började han på Sydsvenska Pressgjuteriet i Malmö. När han hade tagit körkort 1955 tog han klivet över till Nordanå Mekaniska verkstad, där han stannade till 1964.
– Då blev jag däckbytare på lastbilar och dumpers på Siporex. Det ledde vidare till Malmö spårvägar 1968. Där bytte jag däck på bussarna. Jag vägde bara 60 kilo, men jag var stark, eftersom jag började med kroppsbygge redan som 17-åring.
När Alve Mattisson var 16 år blev han påkörd av en motorcykel. Benet skadades allvarligt och han fick träna rörligheten med en sandsäck.
– Jag upptäckte var träning betyder. Det skadade benet blev starkare än det friska. Sedan dess har jag lyft skrot och sprungit regelbundet. Det gör jag fortfarande och jag är i toppform.

1969 sa hans morbror till honom att de behövde folk på Lunds Renhållningsverk.
–Jag fick jobb direkt. Mitt första uppdrag var att hägna in Rögle soptipp. Jag schaktade sopor på tippen med en caterpillar och hämtade sopor i Lund och på landet. Det var tungt, man fick bära säckarna som innehöll all skit från blött hushållsavfall till krossat glas. Och så körde jag skitlatriner, berättar Alve Mattisson.
Efter tre månader blev han lagbas, till många äldre kollegors förtret.
Då var det ingen som tänkte på sopsortering. Allt åkte ner i sopnedkast och tunnor.
–1975 fick jag igenom att vi skulle sätta upp en returpappersbehållare på Stora Södergatan. Ägaren till behållaren trodde aldrig det skulle gå. Cheferna på renhållningsverket var inte särskilt intresserade, de heller. Men det blev succé.

Alve Mattisson propagerade för återvinning internt och externt. På 80-talet började sopnedkasten plomberas och folk fick gå ner på gården och slänga soporna. Då var det vått och torrt som gällde.
– Jag blev så himla utskälld av många som tyckte det var fel att springa ut med soporna.
Men det rullade sakta på och efterhand vande sig Lundaborna att sortera.
– Det är barngenerationerna från den tiden som är så medvetna och noga med miljön i dag.

På 70-talet läste Alve Mattisson en kurs i miljökunskap på universitetet.
– Jag hade inte läst sedan jag var 14 år. Det var en del som mobbade mig för att jag förkovrade mig på universitetet, men det struntade jag i. Kunskaperna gjorde att chefen sa till mig att ta hand om informationen till ungarna i skolorna. Det har jag aldrig ångrat.
Alve Mattisson var regelbundet med i lokal-tv, där han informerade om sopsortering och gav praktiska råd. Studenterna, som började bli miljömedvetna, drev på för att universitetet skulle miljöcertifieras, och de tog Alve Mattisson till hjälp som konsult. För han kunde både det teoretiska och det praktiska.
–Det stora genombrottet kom på 90-talet. Lund var bäst i landet på sopsortering då. Men det dröjde ända fram till för något år sedan innan kompostering av matavfall genomfördes. Tidigare fanns ingen avsättning för rötslammet. Nu gör man biogas av det.
1997 blev Alve Mattisson sjuk och var sjukskriven fram till pensioneringen 2002.

Kroppsbyggandet var och är hans stora hobby.
– Jag kom i kontakt med Erling Wahlgren i Ystad 1968. Han vann EM i kroppsbygge 1974. Genom honom hamnade jag i juryn för Mr Sweden 1969 och EM 1971 och 1974. Jag tävlade aldrig själv, utan tränade för att må bra.
1971 träffade han Arnold Schwarzenegger. Han kunde knappt engelska, minns Alve Mattisson. Själv lärde han sig språket genom radiokurser.
– Jag har sett kroppskulturen och sophanteringen utvecklas parallellt. Och jag har själv varit med om att driva på utvecklingen. Det är jag nöjd med.

I källaren på Husmansvägen tränar Alve Mattisson på sin gymmaskin varje dag och lyfter "skrot". Och så springer han i Skrylle.
– Jag är nöjd med livet, men det är tomt efter Bodil. Annars läser jag ganska mycket böcker och gillar country- och dansbandsmusik. Det enda jag kan sakna är barnbarn.
Fredag den 27 januari fyller Alve Mattisson 75. Han firar dagen med sina närmaste vänner och släktingar.