När jag ringer upp Erik Andersson i hemmet i Alingsås har den nytryckta Ulysses landat i hans brevlåda dagen före.
– Den kändes bra och gedigen, beskriver han. Fast jag har inte vågat titta i den än.

Det sägs att det tog James Joyce över tiotusen timmar att skriva Ulysses. Erik Andersson jobbade med sin nyöversättning i fyra år och tvekar inte att beskriva jobbet som "kolossalt svårt".
– Det var inte fyra år på heltid och jag vet inte exakt hur många timmar det tog men jag har så pass koll att jag vet att varje sida tog mer än dubbelt så lång tid som en vanlig boksida att översätta. Jag har känt mig som en myra – jag har burit hem ett barr i taget och tänkt att det ordnar sig så småningom.

Erik Andersson har en hel del att jämföra med när han pratar om svårigheterna med Ulysses. Han har jobbat som översättare av engelskspråkig skönlitteratur i 30 år och översatt mer än 50 böcker. Fast från början blev han blev översättare mest av en tillfällighet.
– Jag läste lite på universitetet när jag var i 20-årsåldern och gav ut egna SF-fanzine. Och så dök det upp en möjlighet att översätta en bok och jag tänkte, varför inte?

Det där första översättningsuppdraget var en Science fictionroman av Michael Moorcock och Erik Andersson hävdar att han inte ens var speciellt bra på engelska när han började.
– Jag tänkte att jag skulle lära mig längs vägen. Samtidigt började jag också skriva litteraturkritik för Göteborgsposten. Men, det tog några år till innan jag vågade skriva något eget.

Erik Andersson har hela tiden varvat översättandet och det egna författandet och när jag frågar vad den stora skillnaden mellan att jobba med egna och andras texter är tänker han efter en lång, lång stund:
– På sätt och vis är det väldigt likt. Men det finns för- och nackdelar. Översättandet är ett skapande med väldiga begränsningar.

Man har originaltexten att hålla sig nära, det är en utmaning att fånga den och det blir en form som är strängare än sonetten och alla andra litterära former. Att skriva själv är en befrielse, man har ingen att ta hänsyn till och det känns lätt. Sedan kommer det svåra att bygga upp något av det.

Skillnaden är naturligtvis också att översättningarna är uppdrag Erik Andersson får av andra och han konstaterar att i många fall hade han nog valt helt andra böcker att översätta om han valt själv. Vad gäller de två mest omtalade uppdragen – Ringen-trilogin och Ulysses – så tvekade han väldigt inför bägge.
– Med Sagan om ringen lurade förläggaren mig lite, berättar han och skrattar. Han sa att du kan väl översätta några stycken bara och se hur det går och om vi blir nöjda. Då tyckte jag att det kändes lätt och jag har ju en optimistisk läggning så jag tänkte att det här fixar jag.

Vad gällde Ulysses visste Erik Andersson redan från början att det skulle bli svår. Som läsare hade han inte trängt in i Ulysses ordentligt tidigare, bara bekantat sig, och han var mer förtjust i James Joyce novellsamlingen Dublinbor. Och han tycker fortfarande att Ulysses är en bok som är svår att beskriva.
– Den är ju ingen helhet utan många olika saker och svår att få grepp om. Under översättningsarbetet var det ofta svårt att förstå vad olika saker betydde. Ibland är det en inre monolog och saker bara dyker upp utan sammanhang. Sammanhangen är ju annars det man har som hjälp som både läsare och översättare och om det inte finns måste man till slut själv avgöra betydelsen. Det blir naturligtvis lättare när man kommit en bit in i arbetet.

Så här efteråt tycker han ändå mycket om Ulysses och är tacksam att han tog sig an arbetet.
– Jag har hittat mycket roligt i den. Det finns många guldkorn.

När Erik Anderssons nyöversättning av första delen i Ringen-trilogin presenterades blev de våldsam diskussion – inte minst om alla de namn som ändrats. Erik Andersson är övertygad om att det kommer att bli diskussion om Ulysses också.
– I alla fall med dem som verkligen älskar den gamla översättningen, som har nött in den och fäst sig vid formuleringar.

Och det är just detta att en översättning alltid är öppen för diskussion som gör att Erik Andersson tycker att jobbet är så roligt.
– Här kan man alltid se hur det var först och hur det blev sen och tänka sig andra lösningar också.

Vad gäller Ulysses säger han att han helt enkelt har försökt göra den så bra han kan och även om det inte är en modernisering det handlar om så är han själv en generation yngre än den tidigare översättare och då blir det automatiskt en slags modernisering.
– Men man vill ju inte ändra på en bok, betonar han. Den här utspelas ju till och med på en bestämd dag.

Erik Andersson föredrar inte böcker från någon speciell tidsperiod när det gäller att översätta. För honom är alla böcker egna personligheter med olika egenheter.
– Just nu håller jag till exempel på att översätta en nutida författare och där är det svåra att få det att flyta så naturligt och otvunget som författaren lyckas med.

Att Erik Andersson, till skillnad från många andra översättare, blivit lite av en kändisöversättare och fått mycket uppmärksamhet för sina arbeten ser han bara som positivt och han tycker också att synen på översättare över lag har förändrats på ett positivt sätt under de många år han varit verksam.
– Numera tänker man sig ju ändå att det finns en översättare, Och jag tycker nog också att översättarens roll uppmärksammas mer i media och så forskas de och startas utbildningar.

Och även om det inte fanns översättareutbildningar när han själva började jobba rekommenderar han blivande översättare att gå på någon av dem som finns nu. Och att skriva mycket förstås. Det gör han själv fortfarande och nu när sista barret är lagt i Ulysses-stacken är det eget skrivande som gäller under våren.
– En roman kan man väl tänka sig att det blir. Om det nu blir något. Det är skillnad med översättningarna. Där vet man att det alltid blir något. Att berättelsen tar slut.