Lea Gleitman beskriver sin uppväxt i Polen som "mycket trygg".
– Men visst, Polen var ett rätt så antisemitiskt land, så det är klart att det hände saker ibland. Värst var det under den kristna påskhelgen. Prästerna höll brinnande antisemitiska predikningar om hur "judarna dödade vår Jesus", och folk var väldigt uppeldade efteråt. Då hände det att någon ropade "jävla jude" efter en på gatan, eller att kristna barn kastade sten efter en. På andra ställen levde judar och polacker helt isolerade från varandra.

Men, som sagt, trots antisemitismen var livet på det stora hela taget tämligen fridfullt. Tills allt plötsligt vändes upp och ner, den 1 september 1939 när Tyskland anföll Polen.
Lea Gleitman, som då var 15 år gammal, berättar hur den judiska befolkningen blixtsnabbt belades med den ena restriktionen efter den andra. Affärsrörelser beslagtogs, däribland Lea Gleitmans pappas tygbutik. Alla var tvungna att bära Davidsstjärna, och judarna packades ihop i bostadsområden som blev allt mindre och allt trängre.

Men samtidigt som situationen var skrämmande kände hon sig fortfarande någorlunda hoppfull.
– Det är klart att jag blev rädd när jag såg de tyska trupperna komma inrullande i staden på sina motorcyklar, och det är klart att man kände en fruktansvärd skräck när de konfiskerade judiska hem. Men ändå. Vi var fortfarande tillsammans, jag och min släkt och familj. Visst oroade man sig, men det var inte så att jag låg vaken om nätterna.

Men allt skulle bli värre. Mycket värre. Först började vad Lea Gleitman kallar "razziorna".
- De helt enkelt tog judiska ungdomar från gatan och skickade iväg dem till olika tvångsarbetsläger. Eller så fick man en kallelse hem, och om man inte inställde sig som man blev tillsagd så kom de och hämtade en. Eller någon annan, om man inte var hemma. Och var de på riktigt dåligt humör kanske de sköt någon.

I augusti 1942 kom nästa dråpslag. Alla stadens judar tvingades infinna sig på en stor utomhusarena, där de fick tillbringa två dagar under bar himmel medan tyskarna successivt slussade iväg dem till dödsläger eller tvångsarbete.
– Det var en förfärlig stämning i arenan. Vi hade ingen annanstans att sitta än på marken, och det duggregnade hela tiden.

Fortfarande kunde hon emellertid klamra sig fast vid tryggheten i att ha sin familj omkring sig.
– Jag minns hur min farfar försökte trösta mig när han såg min oro. Han lyfte händerna mot himlen och sa: "Vår Gud är god. Han kommer inte att överge oss." Och jag hoppades att han hade rätt. Man hade en sådan respekt för äldre på den tiden. Jag tänkte att "farfar måste ju veta vad han pratar om".

En av Lea Gleitmans fastrar förmedlade dock en betydligt krassare bild.
– Hon var den enda som talade öppet om det som alla egentligen visste. Hon vände sig till de fem av oss kusiner som var äldst, och sa: "Ni är de enda som har en chans att överleva." Vi var alla mellan 17 och 21 år gamla, och i rätt ålder för att skickas till tvångsarbete. Jag minns att hennes ord fyllde mig med någon sorts känsla av plikt. Att jag kände att jag måste överleva.

Lea Gleitmans far hade redan tidigare skilts från familjen; exakt vad som hände honom vet ingen, men det troliga är att han mördades i ett läger i nuvarande Ukraina år 1941.
Och nu, på arenan, förlorade Lea Gleitman även sin mor och sin lillasyster, som transporterades direkt till Auschwitz. Detsamma hände med hennes farmor, farfar, fastrar, farbröder och majoriteten av hennes kusiner.

Men precis som fastern förutspått skonades tills vidare de fem äldsta kusinerna. De fick återvända till ghettot, och utföra slavarbete i olika fabriker.
Tillvaron var fruktansvärt hård, men hoppet levde.
– Vi visste ju inte säkert att de som förts bort verkligen var döda. Jag tänkte att min lillasyster kanske behövdes till arbete, och även de yngsta av mina fastrar. Så var det inte, fick vi veta efter kriget. Men då hoppades man fortfarande.

1943 förflyttades Lea Gleitman till ett arbetsläger i Tyskland. Hon berättar om stenhårt slit och konstant hunger, men ett arbetsläger var trots allt bättre än ett dödsläger.
– Så länge man fick arbeta hade man en chans att överleva, konstaterar hon.
Men i december 1944 kommenderades alla lägrets invånare ut på en av tyskarnas fruktade "dödsmarscher". I två veckor gick man genom ett bitande kallt Tyskland, på väg mot vad alla förstod var en relativt säker död. Och många hann falla döda ner långt innan man nådde slutdestinationen, koncentrationslägret Bergen-Belsen.

I Bergen-Belsen fanns inga gaskamrar. Men:
– Det behövdes inte. Folk dog i alla fall. Hela tiden.
Det är svårt att föreställa sig det lidande Lea Gleitman beskriver. Svårt att se för sin inre syn hur människorna i Bergen-Belsen, varav många var svårt sjuka i tyfus och andra diarrésjukdomar, låg tätt packade direkt på golvet i dragiga baracker utan tillstymmelse till vare sig toalett eller rinnande vatten. Hur deras utmärglade kroppar fick liggsår av kontakten med det hårda golvet. Hur de feta lössen frodades.

Varje morgon måste de ställa upp sig på led, och bli inräknade av tyskarna.
– Vi väcktes klockan sex, och sedan fick vi stå där i upp till tre timmar. Varje dag var det några som inte orkade mer, utan helt enkelt föll omkull och dog.
Hur tänker man under sådana omständigheter? Vad känner man? Lea Gleitman kan knappt besvara frågan.
– Ska jag vara ärlig vet jag inte vad jag tänkte. Vi trodde att det var slut. Vi såg så många människor dö. Det enda man egentligen kände var hungern. Den var så fruktansvärd.

Men den 15 april 1945 kom befrielsen. Just den dagen råkade solen titta fram, och Lea Gleitman minns tydligt hur hon, på vägen till den barack där man hämtade vatten, satte sig en stund på marken och lät solstrålarna värma hennes plågade kropp.
– Det var så härligt, och jag minns hur jag tänkte att kanske, kanske klarar vi oss ändå. Då såg jag plötsligt en soldat på en motorcykel. Och hans uniform var inte tysk.

Lea Gleitman och hennes kusin Rachel, som lyckats hålla ihop in i det sista, tillbringade ett år i ett uppsamlingsläger i Tyskland, innan Rachel slutligen hamnade hos en släkting i Belgien medan Lea Gleitman, och den syster hon så småningom fick veta också hade överlevt, tack vare en dansk släkting hamnade i Sverige.

Hon gillade Malmö från första stund, och fick snabbt jobb på dess stora strumpfabrik samt en lägenhet att dela med sin syster. Hon gifte sig 1950 med Josef, även han Förintelseöverlevande, fick två döttrar och drev tillsammans med maken en sport- och fiskeaffär på Bergsgatan.
Ett lyckligt slut, skulle man kanske kunna kalla det.
– Ja. Jag har haft ett bra liv. Om man nu kan säga så, med alla de tankar och minnen som jag måste leva med.

För någon terapi fick man inte som före detta koncentrationslägerfånge i Sverige 1945.
– Mentaliteten var "tänk inte på det". "Glöm det." "Var glada att ni har överlevt." Och det var vi ju. Men man tänkte förstås på det hela tiden. Man umgicks bara med andra överlevande, vi träffades ofta och pratade och pratade och pratade om allt vi upplevt.
Och tankarna finns fortfarande kvar, efter 66 år.
– Numera tänker jag inte i första hand på mig, och mina upplevelser. Men jag tänker på alla dem som blev mördade. Varje dag tänker jag på dem.