Outsidern har fallit

Han fick smita ut bakvägen och resa hem till Oskarshamn. Likt den orientaliska förebilden begick Juholt politiskt "självmord" nästa dag hemma i Oskarshamn.
Som jag ser det, är det den marknadsliberala fraktionen med säte främst i Stockholms län och Örebro, som lyckats mobilisera motståndet mot gråsossen Juholt. (Gråsosse betyder i detta sammanhang en mera traditionalistisk socialdemokrat med folkhemsideal.)

Det är delvis gänget kring den förre partiledaren Mona Sahlin (till exempel Thomas Östros) och Sven-Erik Österberg (vilken själv fikat efter ordförandeposten) som, med benäget bistånd av medierna, bedrivet ett skyttegravskrig mot Juholt. Från Juholts motståndare har det kommit information till medierna om sådant som legat honom i fatet. Och när det sedan blåst hårt kring Juholt har ingen i partieliten ställt upp till hans försvar.

Håkan Juholt har haft lite svårt att som ordförande för ett stort parti, som har en lång historia av att ha varit det statsbärande partiet, bli varm i kläderna och agera med en fasthet och pondus som krävts av politikens examinatorer och sensorer. Han har gjort en del slarviga uttalanden och tvingats ändra sig och ta tillbaka. Det duger inte i det politiskt puritanska Sverige. Det man har sagt, har man sagt och därmed basta!
Håkan Juholt valdes delvis för att han inte tillhör Stockholmseliten inom partiet, där han inte är populär, allra minst sedan han bidragit till Mona Sahlins fall.

Juholt från Oskarshamn (som inte har någon akademisk examen) representerar den breda majoriteten av traditionella socialdemokrater ute i landet. Det som ibland kallas det socialdemokratiska fotfolket. Hos Stockholmseliten betraktas han som katten bland hermelinerna och fick höra att han kom från landet och inte uppförde sig som brukligt. Också i media har han uppfattats som den fattige kusinen från landet. Och journalisterna tycker Juholt ser ut som en sådan, storväxt med tre mustascher och yviga gester.

Det är intressant att se hur denna "allians" i det politiska etablissemanget (dit man också bör räkna de politiska journalisterna) lyckats, genom en formlig häxjakt på Juholt, manövrera ut det socialdemokratiska fotfolkets man. I dag känner dessa Juholts sympatisörer en stor besvikelse och vrede. De gillar Juholt och hans radikalare retorik och har hoppats på lite mera fart i oppositionen mot den borgerliga regeringen och dess politik.

Det blir inte lätt för de svenska socialdemokraterna att hitta en ny ledare, som kan överbrygga besvikelserna, sveket och motsättningarna. Stefan Löfven ska väl gå hem hos den traditionella arbetarklassen, men den är numera inte så stor och hos ungdomen och medelklassen ses han nog inte som en spännande och intressant ledare. Socialdemokraternas problem i opinionen lär fortsätta.