Om så är fallet, torde ”Zpanska Flugan” vara en hälsochock som borde ordineras av varje läkarcentral värd beteckningen.

Nästa år kan det flitiga tyska författarparet Franz Arnolds och Ernst Bachs lustspel om Spanska Flugan fira hundraårsjubileum. Ja, den vackra dansösen Spanska Flugan, stavar vanligtvis sitt artistnamn med ”S” och inte ”Z”. I lite olika skepnader har hon, oavsett stavning, gång på gång och år efter år förfört vanligtvis stadgade karlar och vållat trassel och turbulens i societeten. I den senaste svenska varianten, den som allra först spelades för ett och ett halvt år sen i Kalmar och sedan drog vidare till Stockholm och så småningom till Malmö, har Peter Dalle och Robert Gustafsson av praktiska skäl placerat den omoraliska handlingen i Kalmar.

Det är alltså där, på Stadshotellet, i nådens och fotbolls-VM:s år 1958, som eländet i ”Zpanska Flugan” utspelas, även om det tog sin början redan 28 år tidigare. För det var då som senapsfabrikören Gottfrid Stark, hans svåger Gösta Lagberg och gode vännen Tideman föll pladask för den sköna spanjorskans förförelsekonster, med utpressning och hemlighetsmakeri som följd.

Peter Dalle är utomordentlig som den fanatiske senapsfabrikanten. Att han inte då och då faller död ner på scenen är ett mysterium. Förmodligen har ingen gjort rollen bättre och med mer temperament sedan  Carl-Gustaf Lindstedts nära nog legendomspunna uppvisning på Vasan i Stockholm för drygt 30 år sen. Som fru Stark, med förnamnet Harriet, har vi glädjen att återse en av Nöjesteaterns speciella favoriter, Suzanne Reuter. Som oefterhärmlig ragata och fläckfri medlem i lokalavdelningen av Moralens Väktare är hon obetalbar. Ingen i det här landet sätter en replik med häftigare och mer exakt tajming sedan Margaretha Krook kastade in handduken.

Den lika vilsne som velige samen Molgan Ribba, det vill säga Zpanska Flugans förmodade avkomma, till vilken bland andra fabrikör Stark tror sig vara far, spelas av Per Andersson, som en del måhända känner igen från Rederiet och Allsång på Skansen. Han tar verkligen ut svängarna ordentligt. Hans märkliga tungomål, obetalbara mimik och plastik lockar oupphörligt till skratt. Förutom det faktum, naturligtvis, att han har försetts med ett synnerligen rappt och roligt manuskript. Per Andersson från Göteborg är ett välkommet
tillskott i den stora, men ack så töntiga och trista, svenska komikerskaran. Ska bli kul att följa honom framöver!

Även övriga roller är välbesatta. Ingen snålhet där inte. Rutinerade ringrävar som Per Eggers, Nils Moritz och Anki Lidén gör ingen besviken. Robin Stegmar är utmärkt som juristen Rudolf Valentin, som efter många om
och men får fabrikör Starks tillåtelse att gifta sig med hans dotter Inga, spelad av Marie Robertsson, känd från Rederiet och filmen Rallybrudar, där hon blev Guldbaggenominerad. Nour El Refai, som vi har kunnat beskåda i TV tillsammans med såväl kommissarie Wallander som Johan Falk, gör också fint ifrån sig. Hon visar prov på suverän komisk begåvning och får till sist sin Molgan, ett öde som knappast någon dam i salongen avundas henne. Men det är förstås en annan historia.

Ett besök hos ”Zpanska Flugan” på Nöjesteatern är alltså ett prima vitamintillskott i vinterkylan.