Syrien lär framstå som en av förlorarna när man blickar tillbaka på arabvåren. Det har varit skarpt läge länge, men en komplicerad situation och en övermättad på arabvårsdramatik har gjort omvärldens intresse mindre.
Det innebär inte att situationen är lindrigare i Syrien, tvärtom: amatörfilmade bilder på döda och döende demonstranter, tortyroffer och oskyldiga civila har läckt ut ur landet och bekräftar bilden av en svåröverträffad grymhet mot befolkningen.
Arabförbundet skickade in observatörer för att stävja våldet, vilket blev helt utan effekt: våldet fortsatte. Förbundet har nu dragit tillbaka insatserna och än en gång visat sig handlingsförlamat.
Under måndagen slogs opposition med stridsvagnar och militär i Damaskus förorter och tanken att man ska kunna stoppa våldet utan stora förändringar ter sig närmast löjlig.
Under tisdagen ska FNs säkerhetsråd förhandla om en resolution om situationen och frågan är nu om den blir så tandlös som många fruktar.
Det som tyvärr talar för det är att sittande president Assad har Ryssland och Kina att luta sig på. Ryssland biter tillbaka för att det inte blev som de ville i fallet Libyen och kanske ännu viktigare: att landet har ekonomiska intressen i Syrien. Ryssland har som villkor att Assad ska få sitta kvar: ett beskt piller att svälja för de andra i säkerhetsrådet och för omvärlden.
Hitintills har ingripande från väst framstått som osannolikt. Våldet har nu nått såpass extrema uttryck att situationen liknar inbördeskrig: frågan är om omvärlden i längden kan hålla sig utanför konflikten och om detta i så fall är försvarbart? Det är värt att beakta också med tanke på att Sverige skickar tillbaka flyktingar till Syrien som om det vore fredstid. Det är på tiden att man börjar betrakta situationen i landet som krig, om inte formellt så i alla fall de facto.
Martina Jarminder