Löfvens första stora test

I skiftet mellan två socialdemokratiska partiledare och mellan till synes olika besked om huruvida regeringen ska få socialdemokratiskt stöd att förhandla om svensk anslutning till euroländernas finanspakt må det ursäktas om viss förvirring och oro kan uppstå i redan svårt prövade socialdemokratiska led.
Men så vitt jag förstår är det hittills bara Folkpartiet som blivit rejält överkört under de förberedande turerna inför de möten i Bryssel som inleddes igår. Jan Björklund var ju blixtsnabbt ute och anslöt Sverige till en pakt som ingen visste hur den skulle se ut i slutändan.
Euroextremismen fick ett svenskt ansikte.
Men utöver det skapades ingen klarhet om vad som kan tänkas vara ett klokt svenskt förhållningssätt.
Ytterst hänger det på var Socialdemokraterna under Stefan Löfven landar. Kommer Reinfeldt hem från förhandlingarna och berättar att Sverige inte förpliktigat sig att på någon punkt underkasta sig euroländernas disciplinregler, att EU respekterar arbetsmarknadens parters rätt att sätta svenska löner, att EU:s institutioner inte kan användas för att genomdriva en pakt som inte omfattar alla EU:s medlemmar samt att Sverige också får samma inflytande som hittills över hur EU:s maskineri används under krisbekämpningen så kan jag till nöds förstå Socialdemokraternas ovilja att inte smälla dörren i ansiktet på regeringen.
Om euroländerna, läs: Frankrike och Tyskland, inte ger sådana besked är diskussionen rimligtvis avslutad för svensk del.
Det blir i varje fall vad Stefan Löfven får meddela regeringen för socialdemokratins räkning. Då har vi, som Leif Pagrotsky uttryckte det i Ekots lördagsintervju "betett oss hövligt och vänligt mot kamrater i nöd".

Vi har då också sagt nej till att själva dras ner i det träsk av maktlöshet över den egna ekonomin som flertalet euroländer redan befinner sig i och där lösningarna på deras dilemma stavas överstatlighet, svällande makt för teknokrater och domstolar och ett demokratiskt underskott så stort att folkvalda regeringar och väljarna betraktas som de största hindren för att genomdriva en historiskt brutal nedskärningspolitik i land efter land.

Jag utgår som en självklarhet från att Socialdemokraterna under ny ledning nu samlar sig till ett eget svar på den kris för hela EU som den felkonstruerade gemensamma valutan framkallat.
Ett sådant kan inte acceptera tanken att framkalla än värre massarbetslöshet och social misär för att hantera skuldkris och problem i finanssektorn.
Det är nämligen det recept som nu tillämpas och ska fästas på papper i den tilltänkta pakten.
Många ifrågasätter om den över huvud taget kan sättas i verket utan att bryta mot EU:s egna regler för hur beslut får fattas i unionen. Juristerna får slita med den frågan.
För politiker som vill använda unionen för att ge jobb, utbildning och hopp åt de miljoner som nu kastas ut i en tillvaro på marginalen är pakten i bästa fall ett sidospår.
Ett Europa som medvetet försätter sig i recession förtjänar vare sig människornas eller marknadens förtroende.