Europakten blev till sist i hamn. 25 av EU:s länder blev med, bara Tjeckien och Storbritannien ställer sig utanför. Sverige kom med utan att ha några framtida förpliktelser att gå med i eurosamarbetet. Vi får dessutom vid ett möte per år i europakten sitta med vid förhandlingarna.
Det är inte utan att dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldts berömda rader från löntagarfondsdebatten med lätt travesti kan användas: "europakten är ett djävla skit, men nu har vi baxat den ända hit."
Med europakten så ökar ytterligare tvångströjan på EU:s ekonomier. Utöver Maastrichtfördragets krav på högst 3 procents budgetunderskott så tvingas euroländerna att långsiktigt ha ett underskott som inte överstiger 0,5 procent av BNP.
Utöver hårdare normer för underskott så ökar EU:s kontroll av medlemsstaternas budgetar samt införs en permanent skyddsfond på 500 miljarder euro för att hjälpa krisländer.
Den som är satt i skuld är inte fri. Därför är det ett viktigt långsiktigt mål att euroländerna tar sig ut ur sin för närvarande höga skuldsättning.
Men det går inte att bokstavligen svälta sig ur krisen. Tillväxten måste också öka i EU:s länder och för det krävs att länderna kan exportera mer och företagen konkurrera bättre på världsmarknaden.
Tyvärr andas europakten något av strutspolitik. Fokus är så starkt på de offentliga finanserna att man bortser från vad som är huvudproblemet, de svaga bytesbalanserna. Länderna i kris som Grekland, Portugal, Spanien och Italien måste öka sin export, få mer inkomster utifrån, och därmed kunna skapa fler jobb. Risken med europakten är att den snarare är så starkt inriktad på besparingar att patienten dör medan operationen pågår. Ytterst kvarstår därför frågan om att några av krisländerna måste lämna euron för att klara att få fart på sina havererade ekonomier.
@Byli.8.init: Lars J Eriksson