I en tid när så mycket handlar om yta och så lite om innehåll är Stefan Zablocki en motkraft. Han är lågmäld, detaljrik, allvarlig och tar inga pauser. Det fyllda vattenglaset står orört under föreläsningen i församlingshemmet.
Ibland skojar han oväntat och får konfirmanderna att skratta till. Det behövs för att lätta på trycket.
Trots att det snart gått 67 år sedan andra världskriget tog slut fortsätter Stefan Zablocki idogt att berätta om nazisternas illdåd och deras industriella folkmord på judarna. Under sin uppväxt flyttades han mellan fem olika läger.

Efteråt kommer en grupp tjejer fram och vill prata, lyssna, tacka, få en kram och en autograf. De är tagna och gråter och ler om vartannat.
– Det är reaktionerna som får mig att orka. Jag har gjort det här i 38 år, förklarar Stefan Zablocki.
– Jag berättar om det jag har upplevt för att alla ska förstå vad som kan hända om man låter hatet och våldet komma till makten. Vi har alla en liten jävel inom oss.
Här är en del av de händelser och visdomar som överlevaren delar med sig av:

– Jag fick se vakterna slå en man tills han dog. Varje gång han svimmade hällde de iskallt vatten över honom för att han skulle vakna igen.
– De hade en fantastisk fantasi när det gällde att hitta på bestraffningar. Vakterna tvingade utmärglade och utmattade människor att hoppa groda eller göra armhävningar tills de föll ihop
– Jag levde inte ens för dagen, jag levde för timmen.
– Det var nog inte tänkt att vi skulle överleva. Andra lägerfångar sattes ombord på båtar i Östersjön och dränktes. Men när amerikanerna kom från vänster och ryssarna från öster fick vakterna bråttom att fly.
– Jag har lärt mig att aldrig hata grupper, utan bara individer. Trots det sa jag "äntligen" när tyskarna blev bombade.
– Om jag har hör gamla tyskar säga "vi visste inget", så tror jag dem inte. Men om de säger "vi kunde inte göra något", så tror jag dem.
– Amerikanerna som befriade oss beskrev oss som "levande lik i pyjamas". En del av befriarna började gråta när de fick se oss, men vi var totalt nollställda. Vi hade inga känslor kvar.

Den 26 juni 1945 kom Stefan Zablocki till Malmö hamn, där han blev sprutad med DDT mot all ohyra. 15-åringen var då 128 centimeter lång och vägde 25 kilo.
– Jag hade stannat i växten under kriget. Jag brukar säga att jag har skaffat halva min kropp i Skåne.
På Malmö allmänna sjukhus fick han träffa två kvinnor, som han kände igen från Auschwitz. De berättade att hans mamma två månader tidigare hade kommit till Sverige med en av de vita bussarna.

– Då grät jag må ni tro, säger Stefan Zablocki.
Hans familj inte bara överlevde koncentrationslägren, utan kunde bygga upp ett bra och långvarigt liv i Malmö.
Mamman blev 98 år och pappan 88. Stefan Zablocki själv har två barn och nio barnbarn samt ett nyfött barnbarnsbarn, som han snart ska besöka i Israel.