Vi var ute på ett annat reportage när vi plötsligt hörde att det hade skett en skjutning på Fosievägen. Vi kastade oss i bilen och upptäckte snart att det stod blinkande polisbilar överallt, i båda ändarna av Fosievägen och i kvarteren runt om. Bilister och allmänheten hindrades från att ta sig in på gatan men vi var alltför nyfikna.
Stämningen var tryckt när jag och fotografen smög oss in på området. Efter en bit blev vi stoppade av ett gäng bestämda poliser som stod runt en piketbil. De verkade lite skärrade och flera av dem pratade upphetsat i sina mobiler. Men ingen vill prata med oss, mordet hade precis skett och polisundersökningen var nyss påbörjad.
När vi fick gå fram till avspärrningarna vid parkeringen, där dödsskjutningen hade skett, var det skrämmande lugnt och tyst. Jag hade svårt att tänka föreställa mig att för bara en stund sen hade här hittats en man skjuten i en bil, att det var fullt pådrag med poliser och att ambulanspersonal gjorde fruktlösa försök att rädda hans liv.
Nu gick ett par tekniker runt på gården och letade efter spår och några hundförare började spåra de skyldiga, som enligt vittnen hade försvunnit i mörkret. Gården var inte upplyst och det enda som påminde om en brottsplats var avspärrningarna runt om. Det tog ännu lite tid innan det var fullt med poliser som spanade och förhörde vittnen.
Vi stannade kvar en stund på den ödsliga gatan och frös i den bitande kylan innan det blev dags att lämna platsen och efter avslutat jobb bege sig till soffan och värmen därhemma. Vid avspärrningen stod flera pressrepresentanter, boende från gatan och en och annan nyfiken som frågade vad som hade hänt. Det blev en diskussion om ifall vi är rädda eller inte när vi ger oss ut på stan.
Alla berörs av vad som händer i Malmö och alla söker vi efter vår personliga lösning på hur vi ska bekämpa kriminalitet och våld. För varje polis, socialarbetare, politiker eller journalist är ett enda mord ett misslyckande. Och för varje Malmöbo som vill ha en fredlig och öppen stad. Det får vara nog nu, säger många med mig och jag ser hur inläggen rasar in på Facebook och Twitter.
Att agera med gemensamma krafter verkar vara det enda raka. Varför inte utbilda fler kontaktpersoner och stödfamiljer som kan vara en förebild ut ur kriminaliteten, oavsett om du är ny eller garvad i branschen? Det är först när vi kan ge hopp och livsglädje som människor kan utvecklas och känna livsglädje. Låt aldrig de onda krafterna få ta över vår stad!