Nakenchocken föddes i samma stund som Afro-Dite ställde sig på Melodifestivalscenen 2002. I dag himlar Blossom Tainton Lindquist, Gladys del Pilar och Kayo Shekoni åt löpsedelsordet, men är ändå lite stolta över att ha myntat ett uttryck. För tio år sedan såg de Melodifestivalen som en möjlighet att visa upp sig som grupp.
– Vi hade inte en susning om hur vi skulle tas emot, det hade nog inte pressen heller, säger Kayo Shekoni.
Gladys del Pilar tillägger:
– Vi såg det som ett bra fönster för att visa upp vår företagsshow, ett sätt att få mer jobb. Det viktigaste då var att ta oss vidare till Globen, när det hände började andra säga att vårt nummer kunde hålla hela vägen.

På lördag är det dags igen efter flera år av comebackförsök. Det var först när Christer Björkman såg trion på Pridefestivalen förra sommaren som planerna började förverkligas.

Gruppen beskriver årets bidrag som en klassisk Afro-Dite-låt och en värdig efterträdare till "Never let it go". Den här gången är det ännu viktigare att ta sig till finalen.
– Ur ett tävlingsperspektiv vill vi behålla vår kvalitet och den klass vi hade förra gången, säger Gladys del Pilar.
– Vi vill ta tillbaka bucklan helt enkelt, fyller Blossom Tainton Lindquist i.

Vinsten 2002 ledde till en hektisk period med skivinspelningar och Sverigeturnéer och redan året efter ställde Afto-Dite upp i Melodifestivalen igen.
Men tempot tog ut sin rätt.
Några år efter vinsten gled medlemmarna isär och fick gå i gruppterapi.
– Som på vilken arbetsplats som helst så nöter man på varandra, men vi tog tag i det och bearbetade det och gick i terapi. Vi är så väldigt olika. Men nu har vi insett att det är vår styrka och vi är mer rädda om det nu, säger Gladys del Pilar.

Och tio år efter genombrottet är Afto-Dite sugna på en riktig comeback.
– Vi är redo för Eurovision. Vi ser tävlingen som en trestegsraket. Det betyder inte att vi förväntar oss att komma till Globen, men det är något vi väldigt gärna vill, säger Kayo Shekoni.
– Man ställer sig inte i en tävling om man inte ser en chans. Jag tror att alla är med för att de ser sig själva i Azerbajdzjan, säger Gladys del Pilar.

Olika scenkläder: