Från början var det fotboll som var föremålet för hans passion, men som så många andra lade han av en bit upp i tonåren. Laget (som på den tiden hette Lydia Marathon men som i dag bytt namn till Lilla Torg FF) hade strul med sina tränare och gjorde om sina åldersgrupperingar. Plus att Johan Svensson nått en ålder då det var läge för en eventuell elitsatsning.
– Det blev lite för allvarligt för mig. Allt liksom ställdes på sin spets. Så jag sket i det.

Och det var där någonstans, i slutet av högstadiet, som "hela hockeycirkusen tog fart på allvar", som han uttrycker saken.
– Jag sket i skolan. Jag var inte intresserad. Jag började skolka för att åka på hockey.
Exakt varifrån besattheten egentligen kom vet han inte. Hockeyintresset hade alltid funnits där, parallellt med fotbollen, och nu blommade det helt enkelt ut. Rejält.

Han gick ett år i gymnasiet ("jag valde livsmedelsteknisk, jag blundade och pekade bland de program som hade lägst intagningspoäng") men några studier var det egentligen inte tal om. Bara hockey, hockey och åter hockey. Mellan 2001 och 2004 missade han inte en enda match.
– Min mor var inte så glad, nej. Men vad skulle hon göra?

Tillsammans med ett allt mer sammansvetsat gäng fanatiska unga Mif-supportrar ("vi kallade oss den gyllene generationen") ägnade han mer och mer tid åt att kuska runt på lagets bortamatcher. Någonstans i höjd med den händelse då han på fullt allvar motiverade sin sjukanmälan till skolan med att han led av "slutspelsfeber" (vilket i praktiken betydde att han skulle åka minibuss till Karlstad och se på hockey) insåg han att det nog inte skulle bli någon studentexamen för hans del, och hoppade av skolan för gott.

Han beskriver själv den tonårige Johans hockeyintresse som "en ren drog", och berättar att det "eskalerade rätt fort". Han får ett lyriskt skimmer i ögonen när han pratar om de mest intensiva åren. Resandet, festandet, tjejerna. Men, betonar han, det var alltid hockeyn som kom först.
– Jag vet folk som kunde åka ända till Gävle för att sedan sitta i baren hela matchen. Så var det absolut inte för mig. Det var sporten som var prio 1.

Han finansierade hockeylivet med a-kassa och sommarjobbspengar, tills hans sambo slutligen satte ner foten.
– Jo, hon fick mig på rätt köl. Det var väl lite att "ska du bo här får du faktiskt vara med och betala hyran".
Aktuell sambo (som han fortfarande lever tillsammans med) lyckades år 2005 med hjälp av en släkting fixa vad

Johan Svensson själv beskriver som "ett lagerkneg". Där var han kvar i ett halvår innan han åter blev arbetslös. Han upprätthöll hockeytittandet så gott det gick ("man kan väl säga att jag gick från 100 till 80 procent") men när han 2006 fick jobb på en byggindustri i Anderslöv tvingades han sätta hockeyn på undantag.
– Ja, där dippade det rejält. Min tjänst i Anderslöv innebar en del kvällsjobb, så jag fick till och med skita i hemmamatcher. Men det var faktiskt inga problem, det gick ändå ganska dåligt för laget just då.

Sin blogg, Mr Madhawk, startade han den 14 januari 2007. Från början var tanken främst "att få skriva av sig", men bloggen fick snabbt en rejäl tillströmning av besökare.
– Jo, jag fick upp flödet rätt fort. I början hade jag ett par hundra besökare om dagen, men det blev snart 1000, för att inte säga 2 000.

Någon direkt reklam gjorde han inte (utöver att lägga till bloggadressen när han undertecknade sina inlägg i diverse nätforum om hockey). Folk hittade till bloggen ändå.
– Jag hade ju varit inblandad i klubben länge, så jag hade ju viss insyn, och kunde skriva om en del stora övergångar och sådär. Och är en blogg väluppdaterad, ja då kommer folk tillbaka.

På hösten 2007 fick han en påtaglig dos gratisreklam, sedan han kommit att spela huvudrollen i ett internt klubbdrama som fick stor medial uppmärksamhet.
– Tränarna kallade ner mig till omklädningsrummet. Jag hade skrivit om en övergång som inte var helt klar. "Den här spelaren hade vi kunnat värva, men det har du sabbat." De var helt tokiga. De försökte ställa ultimatum.

"Antingen slutar du skriva, eller så bryter vi samarbetet med supporterklubben." Jag sa bara "låt mig fundera". Sedan gick jag hem och la ut precis allt som sagts. Det skrevs massor i tidningarna om det hela, och mina besökssiffror sprang iväg.

Där någonstans etablerade han på allvar den status som maktfaktor inom svensk hockeybevakning som han har än i dag. Efter att ha hankat sig fram på a-kassa (jobbet i Anderslöv förlorade han till följd av nedskärningar krisåret 2008) beslöt han år 2010 att satsa fullt ut. Bloggen har sedan dess varit hans levebröd. Annonsörer och sponsorer betalar hans lön – som dock inte är särdeles fet. Det är han noga med ett understryka.

– Det handlar inte om några stora pengar. Jag tar ut en normal knegarlön, om ens det. Men jag kan styra mitt liv väldigt mycket själv. Det är den stora fördelen.

Sedan ett par säsonger tillbaka sitter han tillsammans med övriga medierepresentanter på pressläktaren när Mif spelar, och hans blogg är flitigt läst av sportjournalister över hela landet. Frågan är – är han supporter eller kritisk granskare? Båda, blir svaret.

– Jag kan tänka mig att det har svurits både en och två gånger över mig inom laget, när interna saker har läckt ut. Men samtidigt känner jag alltid att det som är bäst för föreningen går först.
Låter lite komplicerat, det där.
– Jo. Ibland är det en jobbig balansgång att gå.