Ibland är det som om barn lockar fram det värsta i politiker, eller åtminstone omsorgen om- eller utbildningen av dem.
Allianspolitiker grälar just nu i media om barnrelaterade ämnen, på mer eller mindre rationellt sätt. I ärlighetens namn kan man ibland undra hur dessa personer blev regeringsdugliga tillsammans?
Björklund är rädd för läsplattor i skolan. Man trodde man hade kommit över teknikfobi på regeringsnivå, men ack nej. Det faktum att man både kan läsa och skriva på en läsplatta och att det dessutom lär vara mer klimatvänligt än papper är tydligen inte gott nog. Björklund menar att läsplattor i skolan signalerar att böcker tillhör forntiden, vilket såklart är dåligt. Men det måste vara innehållet i boken som spelar roll, inte formatet: med tanke på hur lite barn läser är det strunt samma om boken är av papper eller inte, bara den läses.
Det är möjligt att det finns finmotoriska nackdelar med att inte få hålla i en blyertspenna, men nog finns det givande "lek- och-lär"-moment som kan ersätta det?
Nyamko Sabuni har stått för en annan märklighet: i Svenska Dagbladet menar hon att en förälder inte är lika bra för ett barn som en utbildad förskolepedagog. Oavsett utbildning har pedagogen varken tillverkat barnet av sin egen genpool eller matat det med sitt bröst: man kan nog lugnt anta att i ett harmoniskt förhållande mellan förälder och barn att föräldern är den bättre pedagogen på grund av närhet till och förståelse för, barnet.
Och sedan har vi KDs nya förslag till familjepolitik. Det är bra att de försöker bli radikala och tydliga, det skulle andra partier apa efter. Men längre föräldraledighet, fler incentiv för att stanna utanför arbetsmarknaden och färre för jämställdhet kommer att skapa fattigpensionärer av de, övervägande kvinnor, som vill utnyttja möjligheten. Inte ens för valfrihetsförsvarare är det en bra lösning.