Polen växer samman och spricker

Av Kjell Albin Abrahamson, journalist och författare. 2 FEBRUARI 10.44

Polen har i efterkrigshistorien aldrig stått så enat, Polen har aldrig varit så konsoliderat och starkt. Samtidigt finns tydliga tecken på nya sprickor i muren.

Den största cementsäcken i konsolideringsarbetet är att regeringen i höstens parlamentsval för första gången efter kommunismens fall fick väljarnas förnyade förtroende. Donald Tusk, premiärminister nr 14 (efter 1989) blev också regeringschef nr 15.
Koalitionen liberala Medborgar-plattformen (PO) och Centerpartiet PSL fortsätter att regera vilket skapar en unik kontinuitet. Detta sker i en politisk kultur som närmast påminner om en cowboy i rodeosadel. Polen upplever en tid av politisk stabilitet, ord som inte funnits på det konsonantspäckade språket det senaste kvartsseklet.
Aldrig tidigare har det förklenande uttrycket "Polsk riksdag" känts så antikvariskt.
Konsolideringen märks nämligen också i antalet politiska partier. I det nuvarande parlamentet finns fem politiska partier, efter det första fria parlamentsvalet 1989 trängdes 27 partier i samma byggnad. Kvinnorna är fortfarande svagt representerade, 24 % i sejmen, 13 % i senaten.

Den gynnsamma ekonomiska utvecklingen har självfallet bidragit till den stabila utvecklingen. Det beror lite grand på hur man räknar men i den skakiga internationella ekonomin efter 2008 står Polen på prispallen bland EU-länderna när det gäller tillväxt. Polen BNP steg i fjol med 4,3 procent jämfört med 2010. Polackerna är flitiga som bävrar och jobbar nu mer än sydkoreaner. Slitsamt men lönsamt.
Några viktiga kvitton på Polens nya starkare roll och självförtroende är hur ordförandeskapet i EU rattades. Till och med Frankrikes EU-minister Jean Leonetti beskrev det polska ordförandeskapet som "extremt ambitiöst" och att polackerna "har rätt att vara stolta över sitt ordförandeskap". Sådana ord fick aldrig tjeckerna eller ungrarna höra.

I detta stabila politiska klimat kan också Polen tillåta sig en fragmentisering som aldrig tidigare skådats. Ett sådant tecken är Palikot-rörelsen, uppstickarpartiet som med sina 10 procent av rösterna blev Polens tredje största parti. Vänster-liberala Palikot-rörelsen, under den egensinnige och charmerande Janusz Palikot, är ett antikyrkligt parti. I det katolska Polen var tidigare antiklerikala yttringar lika ovanliga som gravida nunnor. I sejmen, parlamentets underhus, sitter nu ffg. en transa och en öppet homosexuell. Det sippa etablissemanget tar sig för pannan men framför allt unga väljare (18 -25 år) älskar Palikot-partiets framfart. I inget annat land har demonstrationerna mot det internationella ACTA-avtalet varit så stora som i Polen. Tacka ungdomen och Palikot för det.
Polen är ett etniskt homogent land med lägst antal utländska invånare (1 promille) i hela EU. Nu kan Polen erkänna att det finns stora inhemska etniska minoriteter. Tidigare har endast små etniska grupper, utan politiska inflytande, som romer, tatarer, lemker och karaimer erkänts som minoriteter. I fjol togs ett stort steg framåt när schlesier (från Slask) erkändes som etnisk minoritet. Nu kommer sannolikt samma sak att hända med kasjuber. Polen konsoliderar och spricker upp.