Den irländske författaren James Joyces berömda och banbrytande roman Ulysses var en litterär sensation när den utkom 1922. För att vara en roman på över 700 sidor har den en synnerligen enkel handling och utspelas dessutom under en enda dag i Dublin, den 16 juni 1904. Den har sedan 1946 funnits i svensk översättning av Thomas Warburton under titeln "Odysseus" och nu utkommer den i en nyöversättning, betitlad "Ulysses", av Erik Andersson, på Albert Bonniers Förlag.

James Joyce har här lagt in ett enormt encyklopediskt vetande. Som om det inte vore nog så är texten fylld av skiftande stilgrepp, ordvitsar, citat, dialektala uttryck och rena gåtor. Dessutom försökte James Joyce komma fram till en ny form av realism genom att återge huvudpersonernas inre tankeprocesser. Dessa monologer har kommit att gå under beteckningen "stream of consciousness". En sådan berättarteknik innebär också med nödvändighet hopp i tiden, när minnen dyker upp och blandas med intrycken från nuet.

Joyce hade en storslagen ambition med sin bok. Det här var tänkt att bli ett modernt epos om vanliga människor i en europeisk stad. Därför valde han titeln Ulysses och skapade en uppsättning paralleller till Homeros klassiska mästerverk Odysséen. Detta är inget som läsaren nödvändigtvis upptäcker, men Joyce "läckte" på ett tidigt stadium uppgifterna om hur romanen var konstruerad. Varje kapitel saknar visserligen titel i den slutliga versionen, men det är numera allmänt känt vilken episod i Odysséen som varje kapitel speglar. Därtill kommer ett system där varje kapitel försetts med en uppsättning underliggande teman.

I de första tre kapitlen är Joyces alter ego den unge Stephen Dedalus huvudpersonen. Han motsvarar Odysseus son Telemachos. Den medelålders irländske juden Leopold Bloom är snarast en anti-hjälte men det är han som är den moderna tidens svar på Odysseus. Vi får följa hans irrfärder genom Dublin fram till det femtonde kapitlet där han möter Stephen på en bordell. Detta kapitel är för övrigt utformat som en drömspelsliknande pjäs.

Återstoden av boken motsvarar hemfärden i Odysséen. I det berömda sista kapitlet återges en cirka 50 sidor lång inre monolog av Leopolds hustru Molly Bloom, och hon motsvarar Penelope i det grekiska eposet. Till skillnad från sin grekiska förlaga har dock inte Molly avvisat uppvaktande kavaljerer utan tvärt om varit otrogen, något som Leopold vet om, men accepterar. I Molly Blooms tankeflöde blandas minnen med erotiska fantasier, men hon kommer också fram till att hon trots allt älskar sin ofullkomlige make.

Detta var ett en text avsedd att hålla akademiker sysselsatta i århundraden och jag kan föreställa mig vilka problem Thomas Warburton ställdes inför när han skulle överföra "Ulysses" till svenska. Han har själv redogjort för en del av svårigheterna, inte minst när det gällde slangorden. Likaså hur han ibland missade sådana saker som Shakespearecitat. När det gäller den nya översättningen så har Erik Andersson kunnat ta hjälp av den omfattande forskning som under årens lopp har bedrivits kring "Ulysses".

Boken är trots allt inte så svår att läsa som man skulle kunna tro. Bitvis är den också väldigt underhållande. Men det är tvära kast. Det är säkert över 20 år sedan jag första gången läste "Ulysses". Sedan läste jag Warburtons översättning och nu har jag även läst Erik Anderssons nyöversättning. Jag roade mig med att parallelläsa vissa passager för att undersöka skillnaderna och det tog mig inte lång tid att konstatera hur omfattande dessa är. Det rör sig inte om små förbättringar här och där, nej, Erik Andersson har gjort om jobbet från grunden. Och det finns en annan precision och stilistisk känslighet i denna nya version av Joyces roman.

Enligt James Joyce tog det honom 10 000 timmar att skriva Ulysses. Det har tagit Erik Andersson fyra år att genomföra den nya översättningen, men så har det också blivit ett gott resultat. Erik Andersson har återigen genomfört en översättarbragd.