I Sverige har det länge funnits en föreställning om att kvinnor av tradition röstar vänster och män höger. I boken "Myten om det andra könet" från år 2011 konstaterade Eva Cooper att det är en sanning med modifikation. I riksdagsvalet år 2010 röstade kvinnor i nästan lika hög utsträckning rött som blått, 48 procent röstade rödgrönt och 47 procent på alliansen. Det är en viktig iakttagelse, väl värd att analyseras vidare, inte minst av de politiska taktiker som utformar sina valstrategier med hänsyn till väljarnas könstillhörighet.

Hittills har idén om kvinnors röda hjärtan resulterat i slutsatsen att det är med de "mjuka" frågorna – om vård, skola och omsorg – som kvinnors röster fångas. Men också borgerligt sinnade kvinnor kan intressera sig för de mer vardagliga välfärdsfrågorna; skillnaden består till syvende och sist i åtgärdernas karaktär i form av mer eller mindre statlig inverkan, mer eller mindre konkurrens, mer eller mindre valfrihet.

Överlag är föreställningen om att kvinnor och män skulle rösta på ett visst sätt utifrån sitt kön ganska märklig. Lika märklig som att kvinnliga politiker skulle bedriva en väsensskild politik från sina manliga motsvarigheter enbart på grund av sin könstillhörighet. Ändå är det just dessa tankar som ligger bakom utvecklingen som åter satt frågan om könskvotering på agendan. Men det är naivt, ja rent av korkat, att dra några slutsatser rörande en kvinnlig politikers ambition och prestation utifrån hennes kön, mer relevant måste väl ändå hennes ideologiska hemvist och politiska agenda vara?

Att vara kvinna och höger kan, trots all världens statistik, vara en utmaning i många sammanhang. Att vara kvinna, höger och dessutom bekänna sin beundran för en viss Margaret Thatcher kräver en inte så liten förmåga till verbalt självförsvar. Margaret "Järnladyn" Thatcher – politiker, ledare, kvinna, tvillingmamma, advokat, maka, kemist – som var partiledare för det konservativa Tories och Storbritanniens premiärminister mellan åren 1978-1990 erövrade, och behöll, makten uteslutande tack vare sina egna meriter och kompetens. Det är detta faktum, detta bevis för meritokratins överlägsenhet, som bör sätta henne högt på listan över förebilder, inte att hon var kvinna.

Margaret Thatchers besluts- och principfasthet har hyllats och hånats. Den vänster som förlorade sin självbild i mötet med kvinnan som gjorde upp med landets oupphörliga strejker, prisregleringar och 18-procentiga inflation, har ägnat mycket energi på att influera historieskrivningen. På ett vis har de lyckats, på ett annat inte alls. Mycket av Thatchers ekonomiska politik är självklarheter i dag, det kan ingen ta ifrån henne. Och alldeles oavsett ideologisk hemvist kan nog de flesta enas kring hur väl hennes politiska gärning illustrerat irrelevansen i att dela upp politiken i manligt och kvinnligt, hårt och mjukt. Det som är bra för samhället i stort i form av marknadsekonomi, frihet och företagsamhet kommer att komma alla medborgare till del, så även kvinnorna. En politik som värnar pluralism, valfrihet och lika rättigheter är varken kvinnlig eller manlig. De ingredienser som är en förutsättning för ett välfungerande system är allmängiltiga.