Uppfriskande är det dock att han tidigt uttalade att det svenska näringslivet inte är ett särintresse. Någon som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ju deklarerat. Därifrån till att faktiskt föreslå konkreta åtgärder och lägga fast en egen politik som är näringslivsvänlig och därmed i förlängningen bra för välfärden har dock Löfven ett långt steg att ta.

Att konstatera att näringslivet inte är ett särintresse är en sak. Att mejsla ut förslag som både är verkningsfulla och vinner acceptans i de egna leden är något helt annat. Men det är alltid en start. Bättre att han pratar om det än struntar i frågan.

Utöver att det är okänt vad Löfven egentligen vill i företagspolitiken finns det anledning att resa i alla fall ett frågetecken, ett viktigt sådant. Och det är var Löfven står i frågor som rör de små och medelstora företagen.

Han känns för närvarande som väldigt mycket en person som sätter likhetstecken mellan bra villkor för näringslivet och storföretagen (ofta klassiska svenska verkstadsföretag). Lite som om han glömmer att det är skilda världar de små och stora företagen rör sig i.

Regelkrångel slår inte lika hårt mot storföretagen som mot de små. Ansiktslöst ägande via börsen är inte samma sak som den småföretagare som sätter allt på spel för att lyckas i sitt eget företag.

Ska Löfven bli riktigt trovärdig måste han först och främst lansera konkreta förslag kring företagandet. För det andra måste han se skillnaden mellan småföretag och storföretag och lägga förslag anpassade utifrån denna verklighet. Gör han det kan han kanske tvinga ut Moderaterna på banan och ge Centerpartiet lite draghjälp i arbetet med att övertyga statsministern och hans parti om behovet av bra villkor för företagande.