Våldets rätta ansikte visas i filmer och bilder från belägrade städer, genom ny tekniks ögonblicksfångst av det som regimen vill censurera. Är ens hälften autentiskt är det nära nog en slakt av medborgare. Stridens längd, grymhet och omfattning ligger Syrien i fatet: strömmen av fruktansvärda bilder gör att mottagaren värjer sig och stänger av.
Regimen Assad visade slutligen sina sanna färger i och med bombningen: de kan inte längre hävda att våldet mot medborgarna inte är systematiskt och kalkylerat.
Ryssland och Kina har åter befäst sina roller som säkerhetsrådets skurkstater genom att använda sitt veto mot en resolution för att stoppa våldet: i Rysslands fall inte endast på grund av dess åsikt om att omvärlden inte ska lägga sig i interna nationella konflikter, utan också på grund av att de har ett vinstintresse i att Syrien fortsätter köpa krigsmateriel av dem.
EU har trots egna bekymmer med risken för ekonomisk kollaps varit mer handlingskraftigt med sanktioner och USAs gest att stänga sin ambassad och kalla hem all personal mer effektivt än FNs politiska skådebröd. Sveriges kritiserade utrikesminister Bildt har gjort mer och fördömt i strängare ordalag än hela FNs säkerhetsråd. Syrien-konflikten kommer kanske att gå till historien som händelsen som tog slut på det sista förtroendekapital som fanns kvar. I sin nuvarande form är säkerhetsrådet godtyckligt, vilket är värre än tandlöst i såhär stora sammanhang.
Internationellt samarbete måste hitta nya former, vilket är just vad man gör, om än informellt. Det hade varit att föredra om man officiellt erkände sitt nederlag och i stället startade en dialog om hur man kan få det att fungera i framtiden.