Det var en glad och social liten Emma som började skolan i Borås för sisådär 20 år sedan.
– Mamma har berättat mycket om hur öppen jag var när jag var liten, hur jag vill ha kontakt med nya människor hela tiden.
Men skolan blev en sorglig besvikelse. Utanförskapet etablerades tidigt, och höll i sig ända upp i gymnasiet.
– Jag var aldrig helt ensam. Jag hade alltid någon. Men den personen hittade alltid någon annan till slut. I dag har jag inga vänner kvar från grundskolan.
Slagen blev hon aldrig, men ord gör också ont. Ord är också mobbning.
– Ja, jag skulle vilja kalla det mobbning. Jag kallar det mobbning. Det finns förstås olika grader. Men visst var det mobbning.
Stödet från skolan var i det närmaste obefintligt. Emma Engbergs problem bagatelliserades och sopades under mattan.
– Mamma tog upp det på vartenda kvartssamtal. Och jag minns ett föräldramöte i sexan, när läraren berättade hur bra allting var i klassen och mamma sa att "nej, det är det visst inte, Emma är ju utanför". Men det hjälpte inte.
Efter mötet bytte Emma Engberg skola, vilket hjälpte lite grand, men riktig rätsida på sitt sociala liv fick hon först i tvåan på gymnasiet, då hon äntligen fick två riktiga, stabila bästisar varav den ena fortfarande är "som en syster", som hon uttrycker saken.
Det är med vrede hon ser tillbaka på skolans tafatthet inför hennes olycka.
– I dag har jag funnit frid, jag går inte omkring och tänker på det där jämt längre. Och jag har massor av fantastiska vänner. Men ändå. Det gör mig fortfarande så arg när jag tänker på det.
Vad vikten beträffar så var hon "lite knubbig" upp till ungefär tolv års ålder, då hennes mormor plötsligt dog.
– Där eskalerade allt väldigt snabbt. Jag tröståt mycket, utan att förstå att det var det jag gjorde.
När hon, ett par år efter studenten, träffade sin blivande make (via nätet) och flyttade ner till honom i Lund skenade vikten iväg ytterligare.
– Det blir ju lätt så, man blir sambo, det är mysigt, och man unnar sig en massa extra.
Både sambon och mamman försökte antyda att kilona hade börjat hopa sig på ett sätt som inte kändes sunt, men Emma Engberg vaknade inte förrän hon, efter eget önskemål, fick en våg i julklapp.
– Då hade jag inte vägt mig på flera år. Jag fick en chock när det visade sig att jag vägde 152 kilo.
Hon lyckades pressa bort några kilon genom egna dieter, men någon radikal förändring blev det inte förrän det var dags för uppvaknande nummer två, hösten 2009. Då fick hon äntligen en diagnos för de magsmärtor hon lidit av en längre tid.
– Jag fick veta att jag hade fettlever. Alltså att en massa fett var insprängt i min lever. Läkaren förklarade att om jag inte skärpte mig skulle jag definitivt aldrig få barn, och troligen inte heller leva mer än kanske tio år till.
Samma dag startade Emma Engberg sin blogg. Först var den avsedd som ren terapi.
– Jag behövde bara skriva av mig. Jag skrev ner mina tankar, för min egen skull. Länge var det bara min man som visste om att bloggen fanns, och först efter någon månad berättade jag om den för min bästa vän.
Men läsekretsen utvidgades successivt (numera har hon ungefär 100 besökare per dag), och har kommit att bli enormt viktigt för Emma Engberg. Sommaren 2010 gick hon med i ett viktminskningsprogram på ett gym i Malmö, vilket i hög grad bidragit till att hennes vikt i dag sjunkit till 110 kilo, men hon betonar att bloggens inverkan har varit väl så avgörande.
– Det är en blandning. Jag skulle aldrig ha klarat det utan bloggen. Utan mina bloggläsare. Detta att inse att det faktiskt finns människor som jag. Som tänker som jag, som måste kämpa. Som inte kan få barn.
För det där med barn är, vid sidan av att förbättra den egna hälsan, en av hörnstenarna i både viktnedgången och bloggandet. Bloggen heter "Viktkamp – min kamp för ett gryn". Ett barn, ett gryn. Det är vad Emma Engberg önskar sig mest av allt, och hon och sambon har försökt i många år. Men än så länge sätter vikten stopp. Emma Engberg lider av polycystiskt ovariesyndrom, en hormonrelaterad sjukdom som försvårar hennes möjligheter att bli gravid.
– Och man måste ha ett BMI under 30 för att få påbörja IVF-behandling. Vilket är lite dumt i mitt fall. Eftersom jag tränar så mycket jag ju mycket muskler, och de väger mer än fett.
Om inget kommer i vägen kör hon fem träningspass i veckan, och kosten hon äter är varierad och nyttig. Denna livsstilsmodell ledde till en genomsnittlig viktnedgång på 0,7 kilo per vecka under 2011, har hon räknat ut. Pulverdieter och magoperationer tror hon inte på. Det är kost och motion som gäller.
– Det är förstås upp till var och en, men för mig känns det här som det enda hållbara i längden. När man går ner i min takt hinner tankarna med. Och om inte tankarna hinner med, så händer egentligen ingenting.
Och vill hon synda – ja, då syndar hon.
– Jag har inga förbud. Man får lära sig att välja. Om jag är på en middag bestämmer jag mig – ska jag ta potatisgratäng, eller ska jag ta kladdkaka?
Drömmen om ett barn lever vidare, och målet rent viktmässigt är att gå ner ytterligare ungefär 30 kilo ("jag vill komma ner i 80 eller 85 kilo, jag vill inte vara smalsmal, för då skulle jag inte vara Emma"). Men hon känner sig redan som en vinnare.
– Jag är så mycket piggare, och så mycket gladare. Har så mycket bättre självförtroende. Jag hade aldrig vågat sitta här med dig för ett år sedan. Jag har varit så fruktansvärt rädd för vad folk ska tycka om mig. Alla de där åren av mobbning liksom drog mig tillbaka. Men jag är en annan nu. Det säger alla. "Det är helt ny Emma". Och det känns helt fantastiskt.