Eftersom jag inte tycker att män och kvinnor ska ha olika lön för samma arbete så kan jag förstå de som menar att det tillhör samma kategori och är orättvist.
Men som meritokrat tycker jag det är intressant att man inte oftare ser det från en meritokratisk vinkel: en ung person utan arbetslivserfarenhet, eller livserfarenhet för den delen, är inte lika kvalificerad för en tjänst som en äldre person: att ha interagerat med människor i 20 år extra är också en merit.

Hypotetiskt är till exempel 15 000 kronor betydligt mer än vad en ung person har haft att röra sig med tidigare, om han eller hon inte haft rika och generösa föräldrar. En summa som känns liten för en medelålders person med fler räkningar att betala kan kännas som en förmögenhet från den som gått från sommarjobb, barnbidrag eller studielån: det verkar märkligt att förutsätta att ungdomar har vanor och åtaganden som gör att de inte kan gå runt på mindre än medelinkomst?

Med risk för att låta gammal och moraliserande: det är inte dumt att lära sig pengars värde genom att behöva vara sparsam eller ekonomisk tidvis som ung ... Den som aldrig haft det knapert är nära nog oduglig om man förlorar sitt arbete eller hamnar på obestånd av andra skäl.

Sedan har vi antagandet om att unga skulle må dåligt av att ha ett så kallat "skitjobb" ett tag. Skitjobben, även om jag personligen tycker det finns få jobb som förtjänar det epitetet, formar oss också som människor. Den som haft ett så kallat skitjobb inom vården vet att det är så långt ifrån skit man kan komma att ta hand om andra människor.

Och detta med trygghet. När blev trygghet den ultimata målsättningen för en ung person? Och är det verkligen alltid trygghet att ha ett fast jobb med tillsvidareanställning som ung?
Majoriteten av mitt yrkesliv har skett i andra anställningsformer. För mig var detta trygghet: när som helt kunde jag informera arbetsgivaren om att jag inte var tillgänglig just den veckan.

Tryggheten i projektanställningsformen var att veta att man hade en utmaning framför sig och att arbetsveckan sällan var lik den föregående, vilket är tryggt för oss rastlösa. Trygghet kan vara att rå över sin egen tid istället för att försöka imponera på en chef genom att ha 60 timmars arbetsvecka.
Trygghet ska vara att veta att om du råkar falla, så ska samhället ta emot dig på botten med mjuka händer. Men avsaknad av tillsvidareanställning bär inte likhetstecken med trygghetsunderskott.

Det finns en viktig fråga att ställa sig: dumpar vi lönerna för andra än ungdomar som också behöver komma in på arbetsmarknaden om vi har andra anställningsformer för ungdomar? Väljer chefen då den billigare arbetskraften?
Men detta är en helt annan fråga än märkliga teorier om ungdomars ömtålighet.