Släpp fångarne loss – men det blev vinter

Av Sten Levander, professor emeritus i Allmänpsykiatri och i Rättspsykiatri 7 FEBRUARI 2012 23.30

DEBATT. Sociologi är ingen exakt vetenskap men vissa samband är så starka att de liknar naturlagar. Lågt socialt kapital generellt, låg kollektiv förmåga i lokala bostadsområden, för lite informell social kontroll – det ger problem.

Accepterar man segregation, kapitulerar inför multikultur och samtidigt reducerar den formella sociala kontrollen (polis och rättsväsen) - då får man stora problem.

Psykologi är inte en exakt vetenskap, men inlärningslagarna (morot och piska) fungerar på krokodiler såväl som kriminella. Om ett brott av 25 lagförs och påföljden upplevs som bagatellartad relativt vinsten med de 24 andra – då lär man sig något. Vi vet mycket om socialisationsprocesser och utvecklingspsykologi, för normala såväl som sårbara barn. Vi vet hur ett kroniskt kriminellt livsförlopp formas. Och vi vet mycket om grupp-processer. Sådan kunskap står sig slätt när den strider mot den politiska "värdegrunden". Denna dumdryga svenska naivitet är grundorsaken till problemen i Malmö.

När (s) återfick regeringsmakten 1994 behövde man köttben (återställare) till vänsterflygeln. Man ville reformera polisen och dumt nog beställde man ett kunskapsunderlag av två internationellt välrenommerade forskare. Denna text satte departementet i halsen: den kallades stalinism för att texten krävde ordning och elitism för att den refererade till expertkunskap. En ny text, i Maoistisk anda (låt tusen blommor blomma, skicka experterna på omskolning) producerades i all hast: "Allas vårt ansvar".


Polisforskning lades ner och det redan politiserade Brå blev ännu mer departementsstyrt: inga forskare, inga beteendevetare och inga medicinare, bara "utredare" utan skolning i självständigt kritiskt tänkande. Man tyckte att antalet poliser var för stort - intagningen till Polishögskolan stoppades under två år. Draksådden var därmed genomförd. I dag skördar vi det som några av oss varnade för i mitten av 1990-talet.

Vägen tillbaka blir lång och fylld av smärtsamma omprövningar. Vi måste förebygga nyrekryteringen till den kriminella karriärvägen. Det arbetet måste starta före förlossningen och förutsätter samarbete mellan alla relevanta aktörer (t.ex. socialtjänst, barnpsykiatri och skola). I dagsläget saknar de gemensamt språk och teoriförståelse. Om detta inte fungerat när ett barn fyller tio måste man växla över till nästa fas, som inbegriper mer av kontroll.


Hälften av alla brott begås innan en person fyller 18. Åren mellan 13 och upp till 18 är kritiskt viktiga för brottspreventionen. Här finns två mekanismer: en som speglar negativa sociala faktorer och kan hanteras med generella åtgärder, och en som är kopplad med individfaktorer och måste åtgärdas med åtgärder riktade mot individer. Man måste veta VEM som så småningom kommer att bli kroniskt kriminell, inte minst därför att många redan fungerar som ledare för gäng. Förhindrar man deras tonårskriminalitet förhindrar man kriminaliteten hos många andra tonåringar, liksom rekryteringen till missbrukskarriärer. "Vi vill inte sortera människor" säger politikerna.

Inlärningslagarna fungerar. För unga vuxna såväl som krokodiler. Brott ska inte löna sig för vuxenkriminella heller. Därför måste upptäcktsrisken öka (bättre och "proaktivt" polisarbete), liksom individens kostnader för att begå brott (rättssystemets ansvar). "Vi vill inte ha en polisstat" säger politikerna och hänvisar till forskning som stöd för sina åtgärder. Vilken forskning? Den speciella nordiska form som våra politiker har gynnat under decennier. Internationell forskning når inte svenska politiker.

Vilka alternativ finns för etablerade kroniskt kriminella som vill hoppa av? Många har haft en traumatisk barndom, misslyckats i skolan, utvecklat en antisocial identitet och tillsammans med likasinnade formulerat en egen fascistisk moral med förakt för svaghet och Svensson, och hat mot grisar och plitar som viktiga komponenter. "Du skall inte döda" ersätts med "Du ska inte gola". En majoritet har psykiatriska och missbruksproblem som de sällan får hjälp med.


De saknar ett prosocialt nätverk och har ingen utbildning som kan leda till anställning. Skulle de trots allt få inkomst ska de ändå leva resten av livet på existensminimum pga ett berg av skulder/skadestånd. Vem tackar ja till ett sådant erbjudande när alternativet är fortsatt framgångsrik kriminalitet och spännande gemenskap med vänner avbruten av relativt korta perioder av inlåsning med hotellstandard.

Vi vill inte ha en gangsterstat tycker medborgarna. Vi har fått det och det är "Allas vårt ansvar". Vi har röstat på dem som ställt till det.



Sten Levander, prof.em. i Allmänpsykiatri och i Rättspsykiatri

Tipsa Tipsa en vän
Kommentarer
Max 200 ord. Debattregler
blog comments powered by Disqus
FLER NYHETER PÅ
OPINION OCH LEDARE
Lars J Eriksson, chefredaktör, ledarskribent
Martina Jarminder, ledarskribent
Läsarbilder från Cellnews:
E-TIDNING
Skånskan.se använder cookies, läs mer här.
Bloggar
Vad är det på tv just nu?
TV-Guide Missa inte vår kompletta tv-guide!
Läs våra bilagor