– Kan man inte bota, så kan man kanske åtminstone lindra, eller trösta.
Att hon valde yrket beror mycket på att hon var intresserad av idrott, och därmed av hur kroppen fungerar och hur man ska få den att fungera igen efter olika skador.
Ett annat skäl var att hon ville ha ett yrke där hon fick träffa många människor.
Hon växte upp med två yngre systrar på en gård i Sireköpinge, mellan Svalöv och Landskrona. Det var på den senare orten hon gick gymnasiet, och det var redan där hon träffade Kjell-Åke, sedermera make.
Så följde då utbildning till sjukgymnast i Lund, och där fick hon sommarvikariat på lasarettet sommaren efter examen 1969.
– På den tiden lockade man med stipendier där det var svårt att få folk.
Så kom det sig att hon flyttade till Kalmar och arbetade där något år, innan längtan tillbaka till Skåne och blivande maken blev för stark.
Hon arbetade på Orups sjukhus utanför Höör och på vårdcentralen Tåbelund i Eslöv. När vårdcentralen Kärråkra öppnades var hon med från början och där var hon kvar tills hon gick i pension. Det var alldeles nyligen.
– Jag gjorde min sista arbetsdag på trettondagsafton.
Hon resonerade att den dagen är det ju många som vill vara lediga, så den dagen kunde hon jobba – hon blev ju ändå permanent ledig direkt efteråt.
1973 flyttade familjen från Lund till Eslöv. Huset har fått en del tillbyggnader sedan dess, men nu när de fyra barnen är utflugna är det för stort, tycker hon och maken och har redan tingat en lägenhet.
Nu håller hon på att röja ut och gå igenom allt sådant man samlar på sig under en 40-årig tillvaro i ett hus.
Känns det svårt att lämna huset?
– Nej, faktiskt inte. Då var det svårare att sluta jobba.
– Jag har haft världens bästa jobb. Jag har träffat så många spännande människor. Man känner att man gör skillnad, man får bekräftelse varje dag.
Hon har också tyckt att det har varit spännande att vara handledare för studenter.
Yrket har förändrats sedan hon började. Det har kommit nya behandlingsformer, som akupunktur.
Och så har sjukgymnasterna blivit självständigare, förr arbetade de mycket mer på remisser från läkare, medan patienter numera i större utsträckning söker sig dit själva.
– Nu är man mera en coach.
Det betyder att jobbet inte handlar lika mycket om handarbete som det gjorde förut, utan råd om livsföring och rörelsemönster – och för all del också om hur man sitter still – har fått en större plats.
När läkare och annan vårdpersonal ger råd så efterlevs de till mellan 50 och 60 procent, har forskning visat. Vilket ju låter som att det är ett jobb i uppförsbacke.
– Man man får ju inte ge upp, säger Louise Jörgard-Larsson och menar att landets befolkning håller på att bli alldeles försoffad.
Själv kan hon dock tjäna som gott exempel på vad motion kan göra för välbefinnandet.
– Jag har alltid sprungit och cyklat. Ringsjön runt, Vårruset, Blodomloppet och så vidare.
Året hon fyllde 59 fullföljde hon Tjejklassikern, vilket innefattar samma tävlingar som En svensk klassiker, det vill säga Vasaloppet, Lidingöloppet, Vätternrundan och Vansbrosimmet, fast inte hela sträckorna.
– Mannen och jag besteg Kebnekajse något år efteråt. Det var solsken högst upp, man såg tio mil åt alla håll – en fantastisk upplevelse.
– Men så trött har jag aldrig varit.
Hon berättar att de gjort flera långresor utomlands, och att det hon närmast ser fram emot är Indien.
– Det ligger i planen.
Hon tycker om att resa i närområdet också, berättar att något år hade hon och maken som projekt att pricka in skånska naturreservat.
– Jag tycker att det är fantastiskt fint vid Skäralid, men det finns andra små ängar som också är vackra.
Det finns också ett fritidshus på Ölands östsida som får en del besök.
Men varje dag börjar med en kortare tur, med stavgång.
– Då planerar jag min dag. Man tänker så bra då.

Namn: Louise Jörgard-Larsson
Yrke: Sjukgymnast
Familj: Maken Kjell-Åke, två söner, två döttrar, sju barnbarn
Bor: Villa i Eslöv
Aktuell: Fyller 65 år den 7 februari