Det var egentligen en tillfällighet som gjorde att jag blev översättare av skönlitteratur. En god vän, Håkan Sandell, hade lärt känna en ung dansk poet, som hette Michael Strunge, och vi tyckte båda att den där danskens dikter var så bra att de borde göras tillgängliga för en svensk publik. Vi råkade känna en bokförläggare som nyligen hade startat förlaget Bakhåll, i Lund, och han blev genast intresserad.

Så kom det sig att jag 1984 började översätta Strunges diktsamling "Framtidsminnen".
Det ledde till fler översättningsuppdrag, bland annat riktigt svåra saker som en avantgardepjäs, "Stjärnornas fiende" av Wyndham Lewis och "Drömsånger" av den amerikanske poeten John Berryman. En poet som blandade lärdomsstoff med slangspråk och skrev klassiskt inspirerade strofer med rimflätning. De där drömsångerna var mer tolkningar än rena översättningar och jag gjorde dem dessutom i samarbete med Berrymanexperten Bo Gustavsson från Uppsala.

Även om översättandet inte är min huvudsyssla i dag så är det definitivt ett av de mest stimulerande jobb jag kan tänka mig. Det som gör det så roligt är nog främst själva utmaningen som ligger i att föra över vad någon tänkt och skrivit på ett annat språk till svenska. Därigenom måste jag tillgodogöra mig vartenda ord, ta reda på den exakta betydelsen och förstå alla sammanhang fullt ut.

Det är ju inte alltid man läser på det viset när det handlar om en berättelse på ett annat språk. Ofta nöjer man sig kanske med att i det stora hela ha förstått sammanhanget. Texten flyter på ändå och ter sig begriplig.
Det är först när beslutet är taget att just den här texten faktiskt ska översättas som det visar sig att man kanske inte riktigt har förstått allting och i vissa fall kan det finnas överraskningar. Aha! Så det förhöll sig egentligen på det viset, tänker man då.

Det handlar alltså om att tillägna sig texten fullt ut i form av närläsning och sedan formulera om den, "klä den i svensk språkdräkt" som det i bland brukar heta.
Och då kommer det förstås an på den egna förmågan att använda svenskan på ett så uppfinningsrikt och valörrikt vis som möjligt. I det avseendet är översättningen av dikter oftast en extra svår utmaning. Men det är klart, vissa romaner utgör en minst lika stor prövning och är därmed oftast också extra stimulerande att arbeta med.
Ett exempel jag kan nämna är Douglas Couplands Jpod som utkom i min översättning 2007. Jpod var en utmaning eftersom Coupland hopar information om allt från marijuanaodling till datorspelstillverkning och dessutom låter de populärkulturella referenserna dugga oerhört tätt.

Då var det en klar fördel att kunna googla olika företeelser och till exempel snabbt kunna fastställa betydelsen av namn på produkter som inte finns i svenska butiker.
Till synes lättare uppgifter, som när jag på 90-talet översatte en svit spänningsromaner baserade på den populära tv-serien Arkiv X, kan vara en utmaning ändå. Inte minst eftersom det ofta, som i det fallet, finns en snävt tilltagen deadline att hålla.

Översättarens fröjder och bekymmer är en fin liten bok i ämnet av Per Erik Wahlund. Den utkom 1970 och är en memoarbok med många intressanta reflektioner kring översättandets villkor.
I den boken citeras Lars Forssell som ansåg att den som översätter poesi: "måste finna ett språk och en diktion, som i sin egen dynamik och nyhet förmedlar och motsvarar originalets – motsvara behöver inte betyda exakt efterlikna." Därmed fick Forssell sagt något viktigt om poesiöversättning men också om översättande i största allmänhet. Den som försöker att exakt efterlikna originalet hamnar ofta i en slags språkfälla där texten ironiskt nog ter sig konstlad och onaturlig.

Det gäller alltså för översättaren att kombinera, och nu citerar jag Forssell igen: "ödmjukhet och en känsla av frihet och suveränitet, grundad på vissheten om det självklara faktum att han i alla fall behärskar sitt speciella språk bättre än originalförfattaren."

Jag kunde inte säga det bättre själv. Men det är en frihet under ansvar och i grund och botten måste den som översätter noveller, romaner eller dramatik ha samma inställning. Det är i alla fall så jag ser på saken.