En blek februarisol leker över takåsarna utanför fönstren till Sven Jernryds eleganta kontor i centrala Lund.
– Detta är min barnkammare, förklarar han, och han menar det rent bokstavligt.
I just det här rummet växte han upp, och i rummet utanför hade fadern sin klientmottagning. Här var nämligen advokatbyrå redan på den tiden.
– Pappa startade sin verksamhet i Landskrona 1928, och flyttade till Lund 1935.

Själv hade Sven Jernryd till att börja med inga som helst planer på att gå i faderns fotspår. Gymnasiestudierna roade honom föga. "Jag hade andra intressen", som han uttrycker saken.
– Jag trivdes inte, helt enkelt, och så var jag lat. Till slut blev jag förflyttad till Kattes papperskorg, Spyken.
Sin militärtjänst gillade han, däremot, men planerna på att bli officer gick i stöpet sedan han råkat ut för en svår trafikolycka. Och sedan gick det som det gick.
– Det fick bli Juridicum, eftersom det var den enda linjen som inte var spärrad av alltför höga betygskrav, konstaterar han krasst.

Efter avslutade studier hann han sitta ting i dåvarande häradsrätten i Landskrona i ett halvår, innan hans far hastigt avled.
– Då ställdes jag inför valet att antingen ta över byrån, eller fortsätta inom Domstolsverket.
Sedan en av faderns konkurrenter på ett av Lunds största advokatkontor erbjudit sig att bistå honom med praktisk hjälp bestämde han sig för det förstnämnda.
– Jag utnyttjade förvisso aldrig hans erbjudande, men detta att jag hade hans stöd gjorde att jag vågade.

Vid 30 års ålder erövrade han advokattiteln, och anställde ett par kollegor i firman.
– Vi har alltid varit tre stycken här. Det är väldigt viktigt att man är flera på en byrå, så att man kan använda varandra som bollplank.
Någon särskild inriktning har han aldrig haft. Uppdragen varierar mellan allehanda affärsjuridik och allehanda brottsmål.
– På en mindre byrå i en mindre stad kan du inte specialisera dig.

Att han år 2004 fick ansvaret för den tilltalade i ett av modern svensk rättshistorias mest uppmärksammade rättsfall, morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad, var en ren slump.
– Tingsrätten utsåg mig. Jag hade aldrig tidigare haft något med Ulf Olsson att göra.
Han tvekade aldrig att ta sig an fallet.
– Nej, jag skyldig att åta mig ett uppdrag jag får, så länge det inte föreligger jäv eller jag kan visa att jag inte har tid.

Och några moraliska aspekter lägger man inte på sin klient, betonar han.
– Var och en som är åtalad för ett brott, det kan röra sig om mord eller försök till olaga cykelparkering, har rätt till en försvarare. Och försvararen försvarar aldrig brottet, utan personen. Personen ska få en "fair trial". Det är väldigt, väldigt viktigt.
Hur man sedan som advokat hanterar klientens eventuella skuld varierar, förklarar Sven Jernryd.

– Jag jobbar alltid utifrån att saken ska få sin rätta belysning. Det finns de som tycker att det är fel. Det finns olika läror. Vissa, inte minst 08:orna, utgår alltid från att klienten är oskyldig, och har som arbetshypotes att få vederbörande friad. Men jag pratar aldrig mot bättre vetande. Om det finns en näst intill övertygande bevisning försöker jag förklara för klienten att sannolikheten att bli friad är liten, och går i stället in på frågan om påföljden. Men givetvis måste jag alltid följa min klients inställning.

I Ulf Olssons fall var denna inställning bergfast.
– Han förnekade. Och det respekterade jag förstås.
Samtidigt komplicerades saken av Ulf Olssons tystnad, under förhören och i rättssalen men även gentemot Sven Jernyd.
– Det var som att stänga en branddörr så fort man kom in på morden. Han sa heller aldrig något om sin barndom. Vi hade en god kommunikation i övrigt, om alla andra saker. Jag försökte, med hans medgivande, med bland annat hypnos, för att få honom att tala. Men det gick bara inte.

Sven Jernryd, vars utgångspunkt hela tiden var att ytterligare en person var involverad i de brott som Ulf Olsson blev dömd för, hann träffa sin klient runt 50 gånger i häktet innan fallet slutligen lades ner, sedan Högsta domstolen valt att inte bevilja prövningstillstånd.
– Och då handlade det inte om tiominutersbesök, utan ofta om flera timmar långa samtal. Vi hade en god kontakt.
I processens slutskede ansökte Ulf Olsson om att i stället få Peter Althin som sin försvarare, vilket avslogs. Sven Jernryd vet inte vad Ulf Olsson hade för skäl till sin önskan om advokatbyte. Själv upplevde han som sagt deras relation som god.

– Och jag vet att han skickade diverse brev när han satt på rättspsyk, om att olika inblandade personer ska ha begått olika fel. Men han skrev ingenting om mig.
Ulf Olssons självmord, för drygt två år sedan, kom som en total överraskning för Sven Jernryd.
– Nej, jag hade inte förväntat mig det. Absolut inte.

Själv har han fortfarande kvar fallet någonstans i bakhuvudet.
– Det poppar upp då och då. Det lämnar mig inte oberörd. Och jag tänker fortfarande på Heléns och Jannicas anhöriga, på vilket helvete de har haft och fortfarande har, inte minst varje gång saken dyker upp i media.
Den är delikat, advokatens balansgång mellan att å ena sidan uppvisa absolut lojalitet med klienten och å andra sidan bevara en sund distans.
– Man måste kunna skilja på sak och person. Alla kollegor klarar inte det där. Men när man har varit i juridikens värld så länge som jag har man hunnit uppnå en viss professionalitet.