Det var inte förrän han blivit pensionär som Hans Olsson började intressera sig för Ingar.
– Det var när jag gick igenom min mors och hennes farbrors släktforskning som jag läste om henne.
Det stod egentligen inte mycket mer än att hon hade utvandrat till Amerika. Men det kittlade Hans Olssons fantasi; han hade själv tillbringat några år i Nordamerika och dessutom hade Ingar utvandrat långt innan den stora utvandrarvågen började rulla i slutet på seklet.

I Brantevik, där Ingar växte upp, var det i och för sig inte så märkvärdigt att ge sig ut på en lång sjöresa. Byn har en stark sjöfarartradition, och på sin tid var det faktiskt den hemmahamn i Sverige som hade flest båtar registrerade – och då är Göteborg och Stockholm medräknade.
Nej, växte man upp i Brantevik gav man sig ut på sjön.

Det gällde för Hans Olsson också. Han är son till en sjökapten.
– Jag gick ett år under sista krigsåret.
Man kan ju tycka att far och mor gärna hade sett att han höll sig bort från andra världskrigets minspäckade farvatten, men enligt honom var det inget de sade något om.
– När jag kom hem hade han ordnat med ett rederi i Mariehamn att jag skulle få segla med en av deras Australienbarkar.
– Men jag backade de ur. Det var inget för mig.

Fadern sade inget speciellt om det, men en annan av sönerna gick till sjöss och blev också sjökapten.
Hans Olsson gick Hässleholms Tekniska skola, varefter han började arbeta på maskinavdelningen på Kockums varv i Malmö.
Han flyttade till Stockholm och Svenska Fläktfabriken; i samma hus på Kungsgatan fanns för övrigt den första restaurangen i Sverige som serverade korv och pommes frites.

Men det var även då, i mitten på 50-talet, svårt att ordna bostad i huvudstaden. Det var andrahandslägenheter som gällde för honom och hustrun Gertrud, också hon från Brantevik.
– Det var mycket därför vi flyttade tillbaka till Malmö.
Det blev arbete på Svenska Fläkts Malmökontor.
Så kom det besök från Amerika. Det var ans mors morbror.
– Han hade åkt dit som 20-åring på en bark. Han hamnade i Vancouver, blev sjökapten och lots.

Det där inspirerade Hans Olsson och hans fru att själva åka över, för några år.
Så 1957 reste han till Hamilton i Kanada, nära Niagarafallen. Han hade skrivit till ett dussintal företag innan han reste, och nu sökte han jobb i en vecka innan han fick jobb på ett VVS-företag, det näst största i världen.
Till julen kom hustrun över.
– Efter Hamilton bodde vi i Toronto och Montreal innan vi bilade ner till San Diego i Kalifornien.
Det var USA som hade varit målet från början, men det hade inte gått innan, på grund av de ekonomiska krav som ställdes på dem som ville flytta dit.

När han kom åter till Sverige bosatte han sig på "fel" sida av Skåne, i Furulund. Det var för att hans föräldrar hade flyttat dit.
Han arbetade som VVS-konsult i USA, och det fortsatte han med även efter flytten tillbaka till Sverige på 1960-talet. Han har varit anställd på Theorells fram till pensionen.
Och det var alltså då han fick tid att fördjupa sig i släktforskning. Och gör man det är det en fördel att vara av sjöfararsläkt. På båtarna fördes nämligen noggranna liggare över vilka som mönstrat påt.
– Jag fick massor av information om var mina släktingar seglat.
Och han läste om Ingar, som föddes 1807 som dotter till en fartygsägare. Hon gifte sig med en Per Dahlberg, som var skeppare åt fadern.

Paret Dahlberg flyttade till Stockholm 1836. Hans Olsson spekulerar i om det kan ha varit för att de var frikyrkligt lagda.
– Kanske var det för att komma undan den strikta religiositeten på Brantevik.
I Stockholm fick maken jobb hos Samuel Owen, invandrad britt som betydde mycket för Sveriges industriella utveckling. Han var också förgrundsfigur inom väckelserörelsen.
1843 reste Per Dalberg över till Amerika och reste runt i mellanvästern i ett par års tid för att hitta ett bra ställe att bosätta sig på.
– På hösten 1844 skrev han brev till Ingar att nu7 kunde hon komma över, så skulle han möta dem i New York.

Så 1845 gick hon och de sju barnen ombord på en brigg med last av tackjärn. Per mötte i New York och med tåg, flodpråm och hjulångare begav de sig till sydöstra Iowa.
Per hade markerat en så kallas claim, ett stycke land. Men när han kom tillbaka visade det sig att någon hade tagit den i besittning och han hade inte möjlighet att ta den tillbaka. Han kom att försörja sig som snickare.
Ytterligare tre barn föddes i Amerika. När inbördeskriget kom anmälde sig två söner som frivilliga – den äldste av dem kom aldrig tillbaka. Även en svärson dog i kriget.

Hans Olsson undrar om det var förebråelser efter sonens död som gjorde att Per Dahlberg 1867 lämnade in en ansökan om skilsmässa.
1891 gick Ingar Dahlberg ur tiden. 1928 gav två av hennes söner ut en bok om hennes liv.
Och nu har alltså Hans Olsson i Furulund också skrivit en. Han arbetar nu på att få den utgiven. Han hoppas kunna intressera förlag i USA också, så han håller på med att själv översätta det han skrivit.