För precis en vecka sedan tog Atila Can över Milles Café på Stortorget. Vägen dit har varit lång och krokig – både bildligt och bokstavligt.
Han föddes i Gaziantep. Den turkiska staden är en av de äldsta i världen, tillika en av landets största. Här växte han upp och gick femårig folkskola. Samtidigt började han arbeta med guld- och silversmide.
– I Turkiet börjar man jobba redan som barn.

I tjugo år höll Atila Can på, en period även i egen ateljé. Men han var inte lycklig. Turkiet är på många sätt ett fantastiskt land, men dess politik är inte bra, menar han.
– Det finns ingen garanti för något. Ekonomiska kriser kan göra att man förlorar jobbet och allt man satsat, bara över en natt, säger han.
– Redan när jag var tio år läste jag mycket om Skandinavien. Det verkade så bra. Jag ville att vi skulle ha det systemet.

Atila Can engagerade sig politiskt och satt i den lokala styrelsen för sitt parti. Det han önskade var att Turkiets styre kunde bli mer som det i de skandinaviska länderna, bland annat att arbetsmarknaden skulle bli tryggare.
År 1996 kom Atila Can till Sverige som turist och sökte så småningom asyl. Han fick avslag på ansökan men stannade kvar ändå. Han gick under jorden och levde utanför samhället.
– Jag fick hjälp och stöd av vänner och turkiska föreningar och befann mig här och där.

Under mer än sju år flyttade Atila Can runt och bodde i en rad samhällen såsom Borlänge, Falun, Siljansnäs, Örebro, Västerås, Mora, Ludvika och Hedemora. Han kunde inte jobba, lära sig svenska, gå till läkaren när han var sjuk, eller uppsöka tandläkaren när han hade tandvärk.
– Det var mycket jobbigt men jag bestämde mig för att klara det, säger han.
Det efterlängtade uppehållstillståndet kom 2003.
– Ärligt talat blev jag inte så glad precis, säger han.
– Det var mer som att 'jag klarade det'. En lättnad. Och jag kunde äntligen känna mig som en människa, och vara ärlig och se folk i ögonen igen.

Stockholm med dess stora arbetsmarknad var det självklara valet för Atila Can. Han kom snabbt ut i jobb hos Profilstädarna och fick tillträde till svenskundervisning. När schemat på städfirman krockade med skolschemat slutade han plugga efter bara fem månader. Anställningen varade i fem år innan han, jämte många andra, sades upp på grund av arbetsbrist.
– Jag blev arg. Facket hade lovat att vi skulle få behålla jobbet. De sa också att det var regeln om sist in – först ut som gällde. Men det gjorde den ju inte, säger han.
– Man kan lätt hitta svartjobb, men det ville jag inte ha.

Atila Can tog strid med arbetsgivare och fack och fick rätt till slut. Han behöll sitt städjobb tills han inte längre kunde försörja sig och sin familj på de timmar som erbjöds. Efter några år som arbetssökande hittade han sysselsättning som pizzabagare i Slöinge och blev hallänning på kuppen. Sedan åtta månader tillbaka bor familjen Can i Halmstad.
Jobbet på pizzerian sträckte sig över ett år, sedan stod Atila Can åter utan födkrok.
– Jag tycker inte om att få bidrag från socialen. Då känner jag mig som en slav. Det är en annan sak om man verkligen måste ha hjälp, men det är inte min grej, säger han bestämt.

Att bli egen företagare blev lösningen på försörjningsproblemet. På internetsajten Blocket hittade han en till saluannons för Milles Café. Både han och hustrun Firdevs menar att just denna typ av rörelse är bra att driva, då man kan jobba på dagarna och vara hemma med barnen på kvällarna. Sedan i onsdags är det alltså paret Can man möter bakom disken i kaféet på Stortorget i Laholm.
Atila Can berättar att han sökt starta-eget-bidrag men inte fått något eftersom han börjat i fel ände.
– Jag skulle ansökt innan jag köpte firman, säger han.
– Men det gör inget. Jag måste inte tjäna en massa pengar och bli rik. Jag vill bara kunna leva i lugn och ro med min familj, säger han.
– Om en man kan göra det, är han kung!