Redan i tonåren började Marie Svensson jobba på Åslidens servicehus i Östra Karup. Hon hade tidigt bestämt sig för att bli hemsamarit och följde sin dröm, direkt efter studenten.
– Jag fyller år i maj och såg till att få körkortet klart till examen, för då började jag direkt som vikarie inom hemtjänsten i Östra Karup, säger hon.
Arbetsplatsen heter fortfarande Åsliden. Sedan mitten av 1990-talet har Marie Svensson en innetjänst på hemmet. Då hade hon några år tidigare hunnit genomgå en undersköterskeutbildning. Kommunen stod för fiolerna för alla tillsvidareanställda som saknade nödvändig kompetens.
– Det var jädrigt flott! ler hon.
– Vi var helt lediga från jobbet i 40 veckor, men fick lön ändå.
Under alla år inom äldrevården har Marie Svensson känt sig trygg och lugn i sitt yrke. Hon har trivts med att hjälpa gamla människor och med att känna sig behövd. Dessutom har hon gillat både de boende och personalen.
– Jag har varit så nöjd i min egen lilla värld, säger hon.
– Eftersom jag aldrig varit en teoretiker har studier inte känts lockande. Jag har aldrig trott jag skulle ta tag i någon vidareutbildning.
Inte förrän nu, vill säga. För precis ett år sedan fick Marie Svensson nys om Silviasystrarna. Hon blev intresserad, letade fakta på internet och anmälde sig till en inspirationsdag i huvudstaden.
– Från att ha gått hemma hela livet till att resa till Stockholm; det var stort bara det, säger hon.
Hon fick veta mer om den specialutbildning i demensvård som kommit till på HM drottning Silvias initiativ och som utgår från den palliativa vårdfilosofin, det vill säga att lindra symtomen av den obotliga sjukdomen och ge sjuka och anhöriga högsta möjliga livskvalitet. Genomgången utbildning ger studenten rätt att bära titeln Silviasyster.
– Drottningen var med under dagen. Och jag var såld. Det här ska jag bli, tänkte jag.
För Marie Svenssons del innebär den tvååriga internetbaserade utbildningen en kostnad på cirka 150 000 kronor. Pengarna får hon plocka ur egen ficka. Av totalt 45 kursdeltagare är det bara åtta som behöver göra det.
– Det är lite konstigt. Detta är precis vad kommunen behöver. Jag kommer att kunna vara både vårdare och handledare sedan, och sprida min kunskap på jobbet, säger hon.
– Ändå vill de inte betala.
Hon har förstått att kommunens ovilja att finansiera specialistkompetensen beror på att det saknas medel för ändamålet i budgeten. Dessutom tog hon själv initiativ till utbildningen, vilket kanske inte är bästa tillvägagångssättet om man vill att arbetsgivaren ska stå för den, menar hon.
Innan hon började plugga i höstas jobbade Marie Svensson extra för att klara av den dryga utbildningskostnaden. Hon arbetar även nu, trots att studierna är på halvfart och tar en stor del av fritiden.
– Annars skulle det inte fungera ekonomiskt. Det här påverkar hela familjen i vilket fall som helst. Vi kan inte köpa eller göra något extra.
Ändå är det ingen tvekan om att Marie Svensson har hittat rätt. Hon menar att hon i mångt och mycket jobbat på detta sätt redan tidigare, men nu kan stå för det. Hon har också lärt sig hur viktigt det är med kroppsspråk och säger att den goda omvårdnaden handlar om kommunikation och om att förstå den demenssjuke.
– Vi gör till exempel en levnadsberättelse tillsammans med de anhöriga och kartlägger noga vad vårdtagaren gillar och inte gillar, om den varit med om något stort, vad som skrämmer den och så vidare, berättar hon.
– Det är nog många som redan gör levnadsberättelser, men bara korta sådana. Det är viktigt att berättelsen är så utförlig som möjligt, så att man kan förstå varför vårdtagaren reagerar på ett visst sätt.
Man måste utgå från individen i stället för rutinerna, poängterar hon, och till exempel vid väckningen fråga hur natten har varit. Det är bra om man kan låta de boende vakna i sin egen takt innan man börjar med morgonproceduren. Marie Svensson pratar också om den positiva inverkan musik ofta har på de sjuka, liksom deltagande i vardagliga sysslor, såsom bakning.
För en vecka sedan gjorde hon ett arbetsplatsbyte med en anställd vid Almgården i Grevie. De båda undersköterskorna ska under sex månaders tid utföra varandras arbete.
– Det blir nog bra, säger Marie Svensson som tror hon kan ha nytta av den nya erfarenheten i sin utbildning.
– Och jag som alltid varit så planerad, vet för en gångs skull inte hur framtiden ser ut.
I början av nästa sommar kan hon äntligen knäppa fast broschen som följer med titeln Silviasyster på arbetskläderna. En Silviasyster är stolt över sitt yrke och sin kompetens, menar Marie Svensson.
– Vid inskrivningen till utbildningen sa drottning Silvia: 'Sträck på er, ni gör ett fantastiskt jobb'.