Den 17-årige svenske regenten var i början av februari 1612 ute på ett veckolångt krigståg i norra och nordöstra Skåne som då tillhörde Danmark.
Han hade cirka 3 000 man med sig som hann med mycket under några få intensiva dagars härjningar.

Enligt kungens egna uppgifter handlade det om 24 olika kyrksocknar samt staden Vä som drabbades.
Från Vä drog trupperna - fotfolk och ryttare - vidare mot bland annat Hovdala. Artilleriet stod kvar i Småland, på den svenska sidan.

Hovdala sätesgård ägdes vid den här tiden av Sigvard Grubbe, som i sin dagbolk på latin skriver följande:
”9 och 10 februari kom fienden till Hovdala och satte eld på alla mina omkringliggande bondgårdar, allt som allt 27. Två gånger gjorde fienden angrepp på min gård Hovdala”.
Anfallen mot Hovdala blev dock resultatlösa.
Under en resa till Sverige, sex år senare (1618), träffade han händelsevis en kapten, Peter Börjesson, på ett gästgiveri i Småland. Börjesson berättade då, att han under räden i Skåne 1612 varit vid en adelsmans gård som han ville sticka i brand.

Från ett vitt torn avfyrades tre kanoner och han såg en man stå med draget svärd. Han trodde då, att gården hade en stor besättning med soldater.
Därför drog han sig undan. I stället ödelade han - med eld och svärd - alla de kringliggande gårdarna:
”Jag märkte strax, att den gård han talade om var mitt Hovdala”, skriver dansken Grubbe som var länsherre på Malmöhus och bodde på Torups slott.

Kapten Börjesson hade också berättat, att svenskarna hade beskjutit de utsatta posteringarna vid gården, men att dessa inte hade tagit någon skada. Han trodde, att djävulen
själv försvarade gården (Hovdala).
Enligt den lokala traditionen var vakterna uppstoppade ”gubbar” av halm och kläder.
Många år senare, 1633, lät Grubbe återberätta den dramatiska händelsen på en inhuggen stentavla, som fortfarande återfinns över porttornets inre valv.

Han skrev alltid på latin - men på annan plats, i faktarutan här, finns texten översatt till svenska.
Det veckolånga fälttåget i bland annat Göingebygden inleddes den 5 februari 1612. Då gick kung Gustav II Adolf över riksgränsen, via den så kallade Ryavägen, ner genom Örkeneds socken, Glimåkra och Broby. Färden fortsatte via Helgeådalen söderut mot Vä, där stora delar av staden brändes.

De drabbade socknarna var i tur och ordning Glimåkra, Broby, Emmislöv, Hjärsås, Knislinge, Kviinge, Gryt, Färlöv, Åsum, Fjälkestad, Skepparslöv, Önnestad, Vinslöv, Sörby, Gumlösa, Ignaberga, Stoby, Brönnestad, Finja, Vankiva, Hörja, Röke, Åkarp och Vittsjö.
Kungens egna uppgifter lät så här:
”Vi har inte mött något motstånd, utan vi har grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja.”
Men i Vittsjö blev det plötsligt oväntat motstånd, den 11 februari. Danskarna anföll. I detta slag omkom cirka 300 svenskar och runt 15 danskar.

Kungen räddades till livet i en å. De överlevande - till största delen ryttare - tog sig över riksgränsen vid Markaryd. Där var de åter på säker, svensk mark.
Vad gäller Hovdala, utsattes sätesgården (slottet) i början av augusti 1678 för ett nytt väpnat angrepp.
Den här gången var det danskarna som gick till attack. Sedan 1658 var Skåne svenskt.

I princip hela gården utom det stabila porttornet med delar från 1500-talet förstördes. Tornet klarade sig för andra gången under 1600-talet. Även Mölleröds slott (borg) förstördes den gången - och byggdes aldrig upp igen.
Hovdalas dåvarande ägare Jens Mikkelsen återuppbyggde däremot sätesgården under de närmaste åren. Han adlades 1687 och fick namnet Ehrenborgh.
Under 2011 firades 500-årsjubileum av de äldsta byggnaderna - och i dag är det 400 år sedan dramatiken vid svenskarnas attack.